Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/506

108 Nr 17. Onsdagen den 14 mars e. m. Ang. försäljning av svenska stenkolstillgångarna å Spets-bergen. (Forts.) att ta upp gruvdriften i den gamla gruvan, utan det måste bli en ny gruva. Det måste göras ett nytt intag på den mest rika och undre flötsen, och detta kommer, som jag nyss sade, att kräva betydande kostnader. Man kan säga, att utgifter av den arten - som jag här på mycket goda grunder och efter sakkunnigutredning har angivit _ inte längre äro tämligen begränsade, som statsutskottet år 1927 framhöll, att kostnaderna måste vara, för den händelse man skulle behålla Sveagruvan i svensk ägo. Det har vidare sagts, att köpeskillingen en miljon norska kronor är dåligt avvägd när man har lagt ned irgruvan över tio miljoner kronor. Ja, det är möjligt. Jag gör inga jämförelser i det fallet. Men det har kanske hänt förr, att det gjorts en spekulation, där blott en rätt liten del av det investeradekapitalet kunnat återvinnas. Och det synes mig på mycket goda skäl, utan att jag därför tycker, att en miljon kronor är något högt pris, att detta är ensådan summa, att man med hänsyn till hela kolproblemets förskjutning borde kunna acceptera den. Det är inte alldeles säkert. det vill jag framhålla för motionären och även för reservanterna, att det 1940, när de mera omfattande anordningarna få lov att vidtagas uppe på Spetsbergen, finns ett anbud på 1,000,000 kronor. Det kan hända, att man då saknar ett sådant anbud och att det tvångsläge, som man då på visst sätt har försatt sig i, även kan komma att utnyttjas av en eventuell köpare. Beträffande vad sedan har sagts om köparens solvens, ansluter jag migfullkomligt till vad herr Tham i det fallet har anfört.. Det kan inte inträffanågonting värre än att vi, för den händelse det norska bolaget inte är solvent, få gruvan tillbaka och dessutom ha erhållit första avbetalningen. Det vore ingen sympatisk affär med hänsyn till min uppfattning om Spetsbergsgruvans betydelse såsom nationell egendom, men den är i alla fall inte så därförskräcklig, att jag tycker, att man kan må.la på väggen med den för att därmedförsöka skrämma någon att rösta emot Kungl. Maj :ts proposition i detta fall. i Ja, herr talman, jag ber med dessa ord att för min del få förorda utskottets ors ag. ' Herr Asplund: Herr talman! Det har sagts, att användningen av kol både här hemma hos oss och ute i världen skulle ha blivit mindre, och att detredan hade visat sig bestämda tendenser till en bestående nedgång. Jag måste för min del deklarera en helt annan mening. Jag kan då först stödja mig på siffrorna för världsproduktionen av stenkol. Den var 1913 1,341 miljoner ton. För krigsåren saknas tillförlitliga uppgifter om produktionen. Jag får därför lov att gå till år 1919. Då hade produktionen gått ned till 1,168 miljoner ton, men sedan har den stigit med undantag för 1921, då det var en tillfällig mindre nedgång, så att den t. ex. 1925 var 1,372 miljoner ton, 1928 1,448 miljoner och 1929 1,558 miljoner ton. Produktionen harvisat oavbruten stegring ända till 1929. 1930 föll den med 148 miljoner ton, och 1931 och 1932, som ha varit verkliga depressionsår, har den nedgått med ungefär 300 miljoner ton från 1929. Detta sistnämnda förhållande kan dock ingalunda användas som bevis för en bestående inskränkning i världens kolförbrukning. Den nedgång, som uppkom efter 1929, kan mycket väl förklaras dels genom denöverproduktion, som tidigare gjort sig gällande och som gjorde, att kollagren voro stora, när samtidigt depressionen satte in och avsevärt minskade åtminstoneindustriens och sjöfartens kolförbrukning. Vad beträffar den inverkan, vårt lands elektrifiering kan ha påkolförbrukningen, så föreligga ju också från statistiken siffror, som visa atti alla fall den besparing av kol, som genom den ökadevattenkraftsutbygg