Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/514

116 Nr 17. Onsdagen den 14 mars e. m. Ang. försäljning av svenska stenkolstillgångarna å Spetsbergen. (Forts.) till den uppfattningen, att jag måste förorda ett bifall till utskottetshemställan, d. v. s. till Kungl. Maj :ts proposition. Visserligen kan man känna en viss besvikelse över att det arbete och de pengar, som lagts ned i detta företag, gå förlorade, och om dessagruvanläggningar hade för vårt land haft den stora betydelse såsom enkolbränslereserv, som åtskilliga velat göra gällande, skulle man kanske kunnatreflektera på de ytterligare kapitalutlägg, som sättas i fråga och som bleve oundgängligen nödvändiga. Men man får ju ändå komma ihåg, att det är ett betydande avstånd bort till dessa gruvor och att vi i händelse av enavstängning inte ha någon garanti för att denna bränslereserv verkligen kan fylla den uppgift, som man i det avseendet räknat med. När man sedan av sakkunniga på området får veta, att denna bränslereserv inte kan täcka mer än cirka 5 % av hela«vår kolförbrukning, så förstår man, att den som sådan inte har den betydelse, som man velat tillmäta densamma. När man sedan betänker, att denna gruva ligger inom ett främmande lands domvärjo och är underkastad detta lands bestämmelser i fråga ombeskattning och övriga föreskrifter för driften, känner man sig ännu merbetänksam. Man har här fått veta, att driftskostnaderna och fraktkostnaderna bli så höga, att det finns anledning att med visshet antaga, att dessa kol inte stå sig i konkurrensen med kolen från andra länder. Man har fått veta, att den brand, som härjat däruppe, fortfarande pågår i viss omfattning, och att det skulle bli nödvändigt att ta upp en ny gruvdrift på ett annat ställe inom området, om det skall bli någon effektivitet i driften, och att man måstebygga nya arbetarebostäder. Vidare har man fått veta, att de kol, som där brytas, inte äro av sådan kvalitet, att de stå sig i konkurrensen med kol från andra länder, främst England. De lära nämligen, enligt vad som inhämtats, vara så spröda, att de smulas sönder under omlastning och transport, och på det sättet förlora de i värde. Då man således här står inför utsikten att få göra nya betydandekapitalinsatser och, enligt vad som synes bestyrkt, jämväl löper risken att under en kommande drift få tillskjuta subventioner för att täcka den blivandeförlusten, förefaller det mig, som om de ekonomiska synpunkter, vilka man här bör anlägga, tala för en försäljning, och då nu ett anbud föreligger, synes det mig, att man inte längre bör uppskjuta detta avgörande, även om mantidigare varit tveksam. llílled dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottetshemstä an. Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! l sak har jag ingenting att tillägga utöver vad som här redan anförts till stöd för Kungl. Maj :ts proposition. J ag finner det emellertid nödvändigt att tillbakavisa de förebråelser, som riktats mot regeringen för att ärendet inte skulle varatillräckligt förberett. Herr Kvarnzelius har redan påpekat, att de myndigheter, som rimligtvis kunna ha något att säga i denna sak, ha blivit hörda. När man nu klandrar oss för att vi inte hört ännu flera, bör man väl ange, vad det är, som man saknar kunskap om, vad det är som fattas för att man skall kunna göra ett sakligt bedömande i den här affären. Vi känna sedan gammalt till omfattningen av tillgångarna på stenkoldäruppe. Vi känna till brytningsförhållandena. Vi veta vad vi behöva veta om befraktning och dylikt. J ag kan inte finna, att reservanterna ha visat, att de äro föremål för någon bristande kunskap. Snarare är man ju förvånad över den utomordentliga flit, som tydligen lagts ned för att skaffa underlag för