Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/528

4 Nr 18. Lördagen den 17 mars f. m. Ang. regleringen av arbetsvillkoren för viss sjuïchuspersonal m. m. (Forts.) tandet av personalens anställningsvillkor utom i vad avsåge rent ekonomiska förhållanden. Ett dylikt inflytande måste emellertid anses i högsta grad önskvärt, framhåller Landstingsförbundet, för att en rationell och likformig behandling inom ett landstingsområde av sjukhuspersonalensanställningsfrågor skulle kunna genomföras. Även i åtskilliga andra yttranden har man uttalat sig för ökadebefogenheter för landstingen. Och det är väl att märka, att även i sådana fall, där vederbörande korporation, som yttrat sig, icke gillar kollektivavtalet såsom form för reglering av arbetsvillkor för personalen, har det i alla fall ansetts önskvärt, att landstingen skulle ha befogenhet att genom reglementen eller på annat sätt genom generellaföreskrifter utfärda dylika enhetligabestämmelser. Utskottets majoritet har emellertid avstyrkt den föreslagna lagstiftningen, och utskottet har därvid anfört två olika skäl för sitt avstyrkande. Det första skälet är att den självbestämmanderätt, som utskottet anser för närvarande tillkomma de särskilda sjukvårdsanstalternas direktioner, icke bordeinskränkas genom att ökade befogenheter tilläggas landstingen. Utskottet anser det vara så betydelsefullt, att de lokala direktionerna ha full frihet att ordna dessa förhållanden själva, att man inte bör rucka på de nuvarandeförhållandena. Det framgår, förefaller det mig, inte fullt klart av utskottetsutlåtande, huruvida utskottet anser, att även när det gäller de rent ekonomiska löneförmånerna för personalen de särskilda lokala direktionerna böra ha fri bestämmanderätt, givetvis inom gränserna för de anslag, som överhuvud taget stå till förfogande. Men jag får väl uppfatta utskottet så att utskottetanser, att landstinget kan reglera de ekonomiska lönevillkoren för personalen enhetligt för sina sjukvårdsanstalter och att alltså i det avseendet de lokala styrelserna icke kunna göra anspråk på att vara fullt fria i sinbestämmanderättiš Men fullt tydligt förefaller mig utskottets utlåtande icke vara på denna pun t. Om man emellertid tolkar utskottet på detta sätt får man verkligen fråga sig, om det kan vara så viktigt att upprätthålla de lokala direktionernas fria bestämmanderätt när det gäller att bestämma andra frågor än lönefrågor för personalen, ifall man medger landstingen att fastställa lönevillkoren genom reglementen eller genom kollektivavtal eller i annan form. Det är väl så, att lönefrågorna i allmänhet te sig som de viktigaste, och om landstingetfastställer i ett kollektivavtal exempelvis den ömsesidiga uppsägningstiden eller rätt till semester eller andra dylika frågor, förefaller det inte vara så viktigt att i dessa avseenden bevara en obegränsad frihet för de lokala direktionerna. Och, som sagt, av åtskilliga yttranden i ärendet framgår ju, att det bland de intresserade korporationerna själva finns en ganska utsträckt önskan att vinna ökad befogenhet i detta avseende. J ag har ju nyss anfört ett representativt uttalande, där det säges att det är av den största betydelse, att dessaanställnëngåvillkor kunna enhetligt regleras för samtliga anstalter inom ettdis ri _ _ Utskottet har sedan anfört ett andra skäl mot den ifrågavarandelagändri_ngen. Det skälet uttryckes på det sättet, att en lagstiftning, sommöjliggjorde kollektivavtal rörande anställningsvillkoren, »skulle innebära, attmyndigheten skulle sättas i tillfälle att binda sin från staten härleddaoffentligrättsliga _m-akt genom ett_ civilrättsligt avtal». Jag är givetvis såsomprofessor i_ juridik mycket tilltalad av så eleganta formuleringar och juridiska distinktioner. Men om man försöker bilda sig en uppfattning om, vad som ligger bakom detta allmänna uttalande, förefaller det mig att man inåste bli ganska betänksam över vidden av den rättsgrundsats, som utskottet härupp