Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/535

Lördagen den 17 mars f. m. Nr 18. 11 Äng. regleringen av arbetsvillkoren för 'viss sjukhuspersonal m. m. (Forts.) de för lönens storlek, nämligen själva arbetsvillkoren. Man talar om, att det skulle varaii överensstämmelse med lag och författning, om landstingbeslutar övertidsersättningens storlek, men däremot icke om arbetstid, som enligt min mening är avgörande för, huruvida någon ersättning skall utgå eller icke. Denna rättsordning påminner för övrigt om ett sådant förfarande, attlandsting äger besluta att för landstingets anstalter inköpa det dyrare natursmöret i stället för margarinet, men icke äger att besluta, att samma smör skallanvändas vid utspisningen på anstalterna, eller att man skall inköpa vedbränsle i stället för kol, men även då med samma begränsning rörande användandet av det nya bränslet. J ag kan icke finna annat än att alla skäl, även de som ha anförts avutskottsmajoriteten, tala för en snar ändring på det område, som angives i Kungl. Maj :ts proposition, och jag ber, herr talman, att få ansluta mig till densamma genom att yrka bifall till den av herr Sigfrid Hansson m. fl. vid utlåtandet fogade reservationen. ' Häri instämde herr Hansson, Sigfrid. Herr Sandström: Herr talman! Uti de från höger-håll i båda kamrarna med anledning av förevarande proposition »väckta avslagsmotionerna har framhållits, att de allmänna sjukvårdsinrättningarna böra vara fridlysta från fackföreningspolitik och de av fackföreningarna överallt påyrkadekollektivavtalen. Efter vad jag för min ringa del kan förstå, är den uppfattning, som sålunda kommit till uttryck i dessa motionerhriktig och grundad på goda sakskäl. ß Den behandling, som frågan har undergått i andra lagutskottet, har även styrkt mig i denna uppfattning. J ag håller tillika före, att utskottetsuttalande därom, att med hänsyn till sjukhuspersonalens i stort sett särartadearbetsuppgifter och arbetsförhållanden ett flertal skäl synes tala för att denuvarande sjukhusorganen, vilka ha en mera omedelbar kontakt medsjukvårdspersonalen, bibehållas vid sin nuvarande befogenhet att besluta i frågorrörande personalens arbetsförhållanden, måste anses vara befogat. Och vad som anförts till stöd för införande av en annan ordning, innebärande encentralisation av sjukhusens förvaltning rörande personalens avlönings- ocharbetsförhållanden, har ej övertygat mig om den påyrkade reformens nödvändigheteller nytta. Huvudskälet för departementsohefens ställningstagande i frågan torde av propositionens innehåll att döma ha varit, förutom de framställningar i saken, som inkommit från svenska sjukhuspersonalförbundet och svenskakommunalarbetarförbundet, den uppfattningen från departementsohefens sida, attsjukhuspersonalen rimligen borde erhålla tillfälle att deltaga i förhandlingar om arbetsvillkorens utformande och därvid kunna bevaka sina intressen. Nu är det emellertid så, att personalen vid de av landstingen drivnasjukvårdsinrättningarna väl aldrig någonsin blivit förvägrad att i nämnda hänseendenframföra sina synpunkter och önskemål hos vederbörande sjukhusdirektion, även om uttrycklig rätt härutinnan för personalen icke stadgats i gällandeförfattningar. Utskottet har också till detta spörsmål intagit en gentemot personalensynnerligen välvillig ståndpunkt, i det att utskottet som sin åsikt uttalar, attvissa skäl tala för att till utredning upptaga frågan, huruvida nämnda personal bör erhålla rätt att deltaga i förhandlingar rörande utformandet avpersonalens arbetsvillkor. Då till stöd för det lämpliga i att vid de allmänna sjukhusen införakollek