Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/545

Lördagen den 17 mars f. m. Nr 18. 21 Ang. regleringen av arbetsvillkoren för viss sjukhuspersonal m. m. (Forts.) landsting och för Värmlands läns landsting att upphöra att slutakollektiavtal med sjukhuspersonalen. Det måste_ ändå bli slutsatsen, ty man kan väl inte tolerera, att somliga landsting begå en olaglighandling, då det på detta ytterst officiösa sätt genom riksdagsbeslutkonstateras, att den är olaglig. Jag kanske i övrigt inte har någon anledning att här polemisera, men jag är uppriktigt sagt ganska överraskad över att man anser det vara en så absolut nödvändig sak att behålla detta förmynderskap - som det ju faktiskt är - över landstingen och inte kunna tillåtalandstingen detta, inte våga lita på, att landstingen själva kunna bedöma, om de böra sluta kollektivavtal eller inte. Jag vill fästa uppmärksamheten på, att landstingen behöva ju inte göra något medgivande utöver det de självaverkligen vilja beträffande kollektivavtalets innehåll. Är det så, att personalen yrkar på, att avtalet skall innehålla bestämmelser, som landstinget anser inte vara lämpliga, så blir det inte något avtal. Det är det enda, som kan ske i själva verket. Men jag förstår, att man anser det omdöme, man själv har, vara så överlägset över det som landstingen kunna ha, att det senare i sådant sammanhang inte kan tillmätas någon betydelse. Herr Hansson, Sigfrid: Utskottets ärade ordförande tycks hysa denuppfattningen, eller söker i varje fall bibringa andra den uppfattningen, att det är fackföreningsledarna, som fört fram frågan om kollektivavtal försjukhuspersonalen. Så förhåller det sig ju ingalunda. Saken är den, att denpersonal, som är anställd vid sjukhusen har i likhet med andra löntagareorganiserat sig efter hand, och anledningen till att personalen organiserat' sig ifackföreningar är väl, att den funnit, att dess intressen såsom löntagare intekunnat tillgodoses utan organisationens hjälp. Sedan de självmant organiserat sig, har tanken på kollektivavtal på detta område framförts och nu är denunder diskussion här. J ag vill passa på tillfället att understryka vad redan här framhållits,nämligen att det väl inte kan vara riktigt, att det just på' detta område skulle vara olämpligt att reglera arbetsförhållandena genom kollektivavtal. Vi ha ju dess bättre erfarenhet att bygga på, såsom framgår av yttrandena från Malmöhus läns landsting och stadsfullmäktige i Hälsingborg. Herr Sandström har åberopat »erfarna lasarettsläkares» uttalanden »att kollektivavtalet skulle innebära ett irritatíonsmoment». De uttalanden, som gjorts av stadsfullmäktige i Hälsingborg och Malmöhus läns landsting torde likväl väga tyngre, efter som de grunda sig på erfarenhet avkollektivavtalen. Jag förmodar nämligen, att de lasarettsläkare, som uttalat sig för herr Sandström, inte ha någon sådan erfarenhet bakom sig. l utskottets utlåtande har uttalats, att det skulle vara lämpligt att »tillutredning upptaga frågan, huruvida berörda personal bör tillerkännas rätt attdeltaga i förhandlingar rörande utformandet av personalens arbetsvillkor», etc. Herr Sam Larsson har givit uttryck åt sin glädje över att detta uttalande gjorts och intygade, att han är villig att tillmötesgå personalens önskemål i detta avseende, så långt det låter sig göra. Nu vill jag fråga utskottetsordförande: om det blir så att en förhandlingsrätt medgives personalen vad skall då denna förhandlingsrätt ha för syfte? Om två parter inlåta sig påförhandlingar med varandra så göra de väl inte detta bara därför, att de tycka att det är roligt att tala med varandra, utan meningen är väl att man skallkomma till vissa resultat med förhandlingarna? Syftet med förhandlingarna bör naturligtvis vara att träffa en överenskommelse. Om det föres protokoll över förhandlingarna och protokollet justeras i vederbörlig ordning, såuppstår ju ett kollektivavtal enligt kollektivavtalslagens bestämmelser. Menar