Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/547

Lördagen den 17 mars f, m. Nr 18. 23 Ang. regleringen av arbetsvíllkoren för viss sjukhuspersonal m. m. (Forts.) i framtidenvidtagas av landstingen knappast åligger andra lagutskottet, som endast erinrat om, vad som i propositionen refereras. Herr Westman: Jag ber kammaren om ursäkt, då jag tager ordet ännu en gång, men jag har fått anledning därtill genom en direkt fråga, somriktats till mig av herr Sigfrid Hansson. lnnan jag besvarar den frågan ber jag emellertid att som ett tillägg till vad herr Sam Larsson nyss yttrat fåberöra, vad herr socialministern sade i sitt sista anförande. Herrsocialministern frågade: hur skall situationen bli, om andra lagutskottet lyckas ernå, att Kungl. Maj :ts proposition avslås? Här haMalmöhus läns landsting och Värmlands läns landsting slutit kollektivavtal med viss personal. Vad vill utskottet göra åt det? lnte kan väl, yttrade herr statsrådet, utskottet tolerera, att sådana olagligheter få existera. Jag vill som svar härtill säga, att jag trodde inte, att det var utskottet, som hade att i första hand ta konsekvenserna av att gällande lag bibehålles oförändrad, utan det är väl närmast herr socialministern, som har attli sitt departement vakal över, att vederbörande myndigheter ställa sig gällande lag tillefterrätte se. Vad beträffar herr Sigfrid Hanssons anförande så ber jag få säga, att jag blev en smula förvånad över den misstro, som skymtade fram ur dettaanförande. Vi ha ju samarbetat med varandra i många år, och jag hade verkligen inte trott, att detta samarbete skulle utmynna i en sådan misstro, som var riktad mot mig personligen och även mot mig i egenskap av den, somundertecknat utskottets utlåtande, och som således närmast kan anses varatalesman för utskottsmajoritetens ståndpunkt. Herr Sigfrid Hansson sade, att jag uttalat som min personliga uppfattning - i varje fall hade jag sökt bibringa kammarens ledamöter den uppfattningen, att det var fackföreningsledarna, som hade drivit fram hela frågan om kollektivavtalens införande vidsjukhusen. Nu förvånade det mig en smula, att herr Sigfrid Hansson skulle vilja förutsätta, att jag skulle vilja inbilla kammarens ledamöter en åsikt, som jag inte själv hyste. Det är mig alldeles främmande att försöka vinna några framgångar med den metoden. Men härtill kommer, att jag aldrig uttalat en sådan uppfattning. Jag har aldrig sagt något sådant. Jag sade, att jag förvånar mig över att fackföreningsledarna. vore så fångna i de arbetsformer, som de äro vana vid att tillämpa på den enskilda arbetsmarknaden, att de ansågo, att det vore det rätta att införa denna form, kollektivavtalets form, i statsförvaltningen i dess helhet. Men jag har inte alls yttrat mig om vem som har tagit initiativet till att detta problem om kollektivavtals införande vid sjukhusen har kommit upp; Jag känner verkligen inte till, hur detförhåller sig med den saken. Jag vet inte alls, vem som tagit initiativet till att kollektivavtal kommit till stånd i Malmöhus län och i Värmland. Det vet jag inte och kan därför inte heller uttala mig om den saken och har heller aldrig avsett att göra det. Den andra punkten, där herr Sigfrid Hansson uttalade sitt misstroende,gällde det ställe i utskottets utlåtande, där utskottet säger: »Utskottet anseremellertid vissa skäl tala för att till utredning upptaga frågan, huruvida berörda personal bör tillerkännas rätt att deltaga i förhandlingar rörande utformandet av personalens arbetsvillkor.>> Herr Sigfrid Hansson ifrågasatte, om detta inte var ett uttalande, som inte var allvarligt menat utan endast avsåg attinsöva personalen i förhoppningar, som skulle medföra desillusioner.Anledningen till att herr Sigfrid Hansson intog den ståndpunkten var, att herr Sigfrid Hansson menade, att en rätt för personalen att deltaga i förhandlingar har betydelse endast för så vitt denna rätt leder till avfattandet avöverens