Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/55

Onsdagen den 17 januari f. m. Nr 3. 23 ~ Statsverkspropositionen. (Forts.) och då detta endast kan ske i form av ökade konsumtionsutgifter, dåförefaller det mig, som om det vore en ytterligt olämplig tid att riva upp en strid om hur man skall belasta konsumenterna, innan man vågar sig på attytterligare taga någonting av det, som ändå måste anses vara överflöd. Jag skall inte förneka, att det kan finnas en beskattning, som kan hämma företagsamheten, om den drives tillräckligt högt. Jag vill visst inte förneka, att en stark beskattning vid stora inkomster och förmögenheter minskardessa förmögenhetsägares och inkomsttagares möjligheter att lägga undansparmedel. Det är uppenbart, att det gör det, men man minskar också den lille inkomsttagarens möjligheter att lägga undan sparmedel, om man tvingarhonom att betala den ena tian efter den andra i konsumtionsskatt, i stället för att han annars skulle ha kunnat sätta in de där tiorna på sin sparbanksbok. Jag skall i fråga om inverkan på sparsamheten bara säga: den, som i det nuvarande läget säger, att därför, att jag, som äger 100,000 kronor, får till nästa år _ jag vill inte säga om det kan bli möjligen något år mera, det blir riksdagens sak att avgöra _ jämte min andra skatt ytterligare betala 50 kronor, så blir resultatet, att jag inte blir lika ivrig att spara för min egen ålderdom eller för mina barn _ den svenske medborgaren skulle jag gärna vilja ha uppvisad här i kammaren! Om jag sålunda kan lämna frågan om beskattningen, skall jag bara säga ett ord om de dunkla planer, som herr Johansson i Fredrikslund _ liksom jag tror mig ha sett i en del av den svenska pressen _ har upptäckt bakom regeringens finanspolitik. Här skulle dölja sig socialistiska spekulationer av både det ena och det andra slaget, och det har inte varit tillräckligt, att jag har i handling försökt driva en sådan politik, utan jag har till och med varit oförsiktig nog att tala om det i finansplanen! Det är knappast någonting, som överraskat mig mera än den kritiken, därför, att när de raderna skrevos ned, så var det verkligen inte med tanke på någon socialistisk skattepolitik, _ som jag ju visserligen, såsom ni vet, inte alls tar mig fri ifrån _ ty de stå i ett sammanhang, där det är fråga om på vad sätt man skall kunna bringa ned statens utgifter, och när jag då kommer fram till, att de verkliga stora besparingsobjekten äro: försvaret, socialpolitiken, landsregeringen _länsstyrelser och polis _ undervisningsväsendet och jordbrukshjälpen, såtilllägger jag: man får allt överväga, huruvida det är så mycket att vinna på., att man skär ned dessa utgifter, då de till viss del helt enkelt bestå i, att samhället förmedlar folks utgifter för behov, som de inte annars på egen hand skulle kunna, fylla, och till en annan del innebära en överflyttning avinkomster från den ena medborgargruppen till den andra. Att vissa delar och kanske mycket stora delar av dessa huvudtitlar intet annat äro änmedborgarnas gemensamma hushållningsangelägenheter, trodde jag var en så.självklar sanning, att ingen skulle förneka den. Uppenbart är, att om vi vilja ha ett militärt försvar, så är det sannerligen inte möjligt att 'göra det på egen hand, utan man måste tillåta samhället att sköta om det, och vi få då skjuta till pengar, och det är mycket svårt att säga, huruvida den ene eller den andre betalar mer än han borde göra. Vi få betrakta det som en sak, där man inte kan avväga den enes och den andres nytta, utan man måste säga, att alla ha väl ungefär lika stor nytta därav. Jag förmodar, att det är på samma sätt med länsstyrelserna och polisen. Jag förmodar, att det är på samma sätt med en mycket stor del av vårt undervisningsväsen _ alltså be-_ träffande stora delar av våra utgifter. Det tjänar ingenting till att i dessa fall pressa ned statsutgifterna, därför att det bara betyder, att vi då få söka fylla behovet på egen hand. Om vi skulle avskaffa polisen och gå med revolvrar var och en, så kanske det inte skulle bli så mycket billigare.