Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/74

42 NI' 3. Onsdagen den 17 januari t. m. Statsverkspropositíonen. (Forts.) Det stora konservativa folkparti, som jag och mina meningsfränder här i riksdagen företräda, är sålunda nu liksom tidigare fullt redo att deltaga iåtgärder, som äro ägnade att hjälpa och stödja de många, som drabbats av de nuvarande svårigheterna. Men det är inte bara så, att vi äro beredda att hjälpa till i fråga om utbyggandet av de sociala välfärdsanordningarna, utan arbetet på att höja de breda folklagrens försörjningsmöjligheter är enkärnpunkt i hela vår samhällsåskådning. Vi kunna dock aldrig vara med om att utforma en socialpolitik på det sättet, att därigenom människornas känsla av ansvar för sin egen försörjning avtrubbas och att sådana, som vilja sigredligen försörja, lämnas åt sitt öde, under det att de andra omhuldas, att dedugliga här i samhället göras odugliga och de odugliga göras ännu odugligare för sina uppgifter. Framför allt för närvarande, när arbetslöshetsfrågan erbjuder de stora och allt annat undanskymmande problemen, måste vi med all kraft vidhålla, att det allmännas åtgärder inte få taga sådana former, att mandärigenom riskerar att hjälpen åt de arbetslösa förlänger och vidgararbetslösheten. Det nuvarande organisationsväsendet är, som jag tidigare sagt, visserligen nyttigt och kan i många avseenden verka välgörande för samhället, men det är också uppenbart, att detta organisationsväsende liksom andrasamhällsinstitutioner behöver kontroll från det allmännas sida för att inte åstadkomma stora olyckor såväl för enskilda som för samhället. Uppkomsten av ett femte stånd av permanent arbetslösa är en ohygglig olycka, och det allmännasåtgärder och organisationernas verksamhet måste få en sådan form, att detta motverkas och icke främjas på något sätt. Vi äro på vårt håll alltjämt villiga att gå så långt möjligt är i fråga om statens finansiella resurser för att lindra och motverka de nuvarande i många avseenden olyckliga förhållandena, men vi äro icke villiga att fördärva de svenska finanserna och våraframtidsmöjligheter med en finanspolitik, som är grundad på en utopi, på orealistiskaförutsättningar, och som utmynnar i ett olyckligt och fördärvbringa.ndeskattetryck. Allra minst vilja vi genom en sådan finanspolitik främja en dålig och skadlig socialpolitik. Vi ha ingenting att erinra emot att också de offentliga institutionerna användas så långt det är praktiskt och lämpligt, när det gäller att söka åstadkomma förbättring för Sveriges näringsliv eller en utjämning av ojämna bördor eller garanti mot att enskilda företagsledningar skullekunna utnyttja sin ställning på ett för det allmänna skadligt sätt. Men vi vilja liärigenom inte främja en socialisering, som utsätter samhället för risken av enligt vår mening mindre effektivitet hos näringslivet och sämreförsörjningsmöjligheter, som utsätter de enskilda för godtycke från politiska ochfackliga organ och som säkerligen mer än något annat skulle innebära ödesdigra påfrestningar på vårt gamla svenska självstyrelsesystem. Herr Nerman: Herr talman! Det föreliggande budgetförslagets detaljer skall jag här inte beröra. Jag skall tillåta mig att helt kort frånkommunistisk synpunkt kommentera det allmänna läget bakom budgetförslaget, detta allmänna läge, som från högsta ort i år har tecknats i en visserligen svag men dock en aning rosafärgad gryning. Det är nog så, som finansministern betonade i sitt radiotal i förra veckan, att sa snart man tycker sig se en ljusning, så vill man så gärna överskatta den. Men även om en viss förbättring skulle komma, så blir den ju ändå bara tillfällig. Finansministern erinrade med rätta om att vi sedan åter absolut säkert gå mot ny kris. Och jag tror inte, att han som socialist är blind för att den gamla hushållningen är i upplösning. Ar det inte så, att den ökning 1 produktionen, som man kan skönja litetvarstans 1 världen under fjolåret, väsentligen ändå beror på statliga ingripanden