Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/88

56 Nr 3. Onsdagen den 17 januari f. m. Statsverkspropositionen. (Forts.) industriella fackföreningsrörelsen kunde ske så hastigt som möjligt, så att inte våra jordbrukareföreningar behövde gå samma väg tillbaka somfackföreningsrörelsen enligt min mening måste gå i nämnda hänseende. Jag tror därför, att det ligger en viss fara i att, som herr Åkerberg tycktes vilja göra, bagatellisera de svårigheter och de störningar av samhällslivet, som uppstått genom fackföreningsövergrepp och dylikt. Visserligenframgick det av herr Åkerbergs tal, att han ej var alldeles obenägen föringripande mot de nämnda missförhållandena, men tyvärr tycktes han ej ha ännu tagit den bestämda, positiva ståndpunkt till lagstiftning, som lägetotvetydigt kräver. Det var ett uttryck i herr Åkerbergs anförande, som jag fäste mig vid. Herr Åkerberg talade om medborgerlig samhörighet. Men det finns också något, som heter medborgerligt självansvar och medborgerlig självtukt, vilket vi inte här i detta land heller skola glömma bort. För att så återgå till de egentliga jordbruksfrågorna, vill jag framhålla, hurusom nuvarande läge för jordbruket kräver alldeles särskilduppmärksamhet och vidtagandet av vissa bercdskapsåtgärder för att kunna mötabefarade svårigheter. Det gäller, menar jag, för staten att åstadkomma sådana åtgärder, att jordbrukets bärighet ökas genom ett gynnsammare prisläge för jordbrukets produkter. För min del anser jag, att man bör söka åstadkomma sådana förhållanden för näringen, att den återigen bär sig själv och att man inte mer än alldeles nödvändigt skall ingripa reglerande i dess förhållanden. Men det gäller, att inte bara avvakta och se, hur det går, utan även attmobilisera de resurser, som jag förmcnar, att vårt jordbruk ochlivsmedelsmarknaden i landet har, att skapa möjligheter att få bättre förhållanden till stånd. Vi måste göra klart för oss, att marknaden för vår jordbruksexport är i mycket hög grad inskränkt och hotar att inskränkas mer och mer för varje vecka som går. Vi veta icke, hur länge vi kunna få tillfälle att föra ut vårt fläsk till England, och vi veta inte heller, hur länge smör och sådanaprodukter kunna få utföras till Tyskland eller England. Mycket snart kunna vi stå inför nödvändigheten att behöva i större utsträckning än hittills och kanske uteslutande lita till den inhemska marknaden. Det gäller därför att undersöka, vilka möjligheter vi ha härutinnan, och det gäller då: antingen inskränkning i vår jordbruksproduktion och därmed överföring av arbetsfolk till annan yrkesutövning - i motsats till vad man från socialdemokratiskt håll räknar med, nämligen överföring av folk från andra områden till jordbruket - eller också vidtagandet av ökade åtgärder för beredande av rum på den inhemska livsmedelsmarknaden för vårt mjölkfett. Det finns en mycket stor möjlighet därutinnan och icke minst med tanke på de skaror, som mantydligen ämnar föra till jordbruket, förmodar jag att statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet, som ju är känd för att vara en resolut och fördomsfri man, har undersökt möjligheterna i det avseendet. Sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet uttalade föregåenderiksdag i sitt utlåtande nr 3 angående accis på margarin, att i den månutvecklingen därtill föranledde, borde Kungl. Maj :t till prövningupptaga hela spörsmålet om margarintillverkningens ställning och dessfram?da andel av vår fettförsörjning. Samma uttalande gjordes i denreservation till nämnda utlåtande, , som blev riksdagens beslut och sombiträddes av regeringspartiet. Då utvecklingen på området varit sådan, att skäl uppenbarligen torde ha förelegat att företaga den omnämnda utredningen, förmodar jag att så också skett. Och har en sådan utredning icke verkställts eller ännu icke ens påbörjats, då är det sannerligen hög tid, att den sättes 1 gang.