- Du har varit en vitgardist, sämre och värre än en strejkbrytare,
sades det. Och "så haglade okvädinsorden, åtlöljda av diverse hotelser.
En polisman bodde invid. E. fick stå inklämd i hopen en timmes tid,
utsatt för smädelser och bespottning i rent bokstavlig mening.
Handgripligheter avhöll man sig dock ifrån.
E. trakasserades i det följande på det mest hänsynslösa sätt. Han
fann sig därför nödsakad att flytta från Hagalund. Att han det oaktat
var väl skuggad framgår därav, att han blev motad, varthelst han vände
sig för att få arbete i Stockholm. E. for ut i landsorten och lyckades få
arbete, så att han under några år kunde uppehålla sig. År 1922 återkom han
till Stockholm för att söka komma in i något arbete i hopp om att det
gamla skulle ha fallit i glömska under hans bortovaro. Han fick
ock-sàarbete hos en expressbyrå. Det var mycket riktigt ingen gammal
antagonist, som kände igen honom. Av sina arbetskamrater fick han
ideligen påstötningar om att han borde gå in i
transportarbetarförbnndet. Till sist måste han också göra detta. Då var han ängslig för
upptäckt. Men fackföreningsboken fick han utan vidare svårigheter.
Äter upptäckt och prisgifven åt fackliga förföljelser.
Så gick tiden. E. fortsatte sitt arbete hos samme arbetsgivare, tills
nu för någon vecka sedan en arbetare kände igen E. från 1918.
Anmälan gjordes omedelbart till fackföreningen. Denna gjorde
efterforskningar. Och då uppgiften om att E. varit "vitgardist" visade sig vara
riktig, sattes press på arbetsgivaren med resultat, att denne för att inte
riskera trassel med fackföreningen fann sig nödsakad att skilja sin
mångårige arbetare från sig. Denne står nu utan existensmöjligheter för sig
och sin familj. Och det kan tilläggas, att hans olyckskamrater äro många.
E. uppvaktade ombudsmannen i fackföreningen, till vilken han under
årens lopp i kontingenter inbetalat 400 kronor. Han vädjade. Men det
hjälpte icke, han var utesluten och prickad för sin för mer än 14 år
sedan begångna "förbrytelse" att ha deltagit i försvaret för nya finska
republiken mot bolsjevikerna. Men, tillade ombudsmannen, E. kunde
få begära avbön.
E. visste huru i liknande fall avbönsframställningar från "vitgardisters
behandlats. De få i första hand. underskriva ett erkännande av att de
begått mord och kämpat för "arbetarrörelsens fiender" etc. Sedan kunna
de - men visst icke alltid - formellt få avbön beviljad. Men även i
sådant fall bli de dock aldrig fria från trakasserier och förföljelser.
Denna oförsonliga fackföreningsförföljelse mot personer, vilka en
gång uppträtt som den västerländska demokratiens försvarare mot
bolsjevikernas blodiga kamp för röd diktatur, vittnar tillräckligt tydligt om
fackföreningsrörelsens bolsjevisering. Att kommunisterna vilja hämnas
på dessa frivilliga "vitgardister" kan man ju förstå. Men att
fackförningarna, bakom vilka det socialdemokrat-iska partiet står, och vilka
alltså borde vara demokratiens försvarare mot diktaturen, förena sig med
dem, visar tydligare än mycket annat, att deras sympatier i själ och
hjärta äro hos dem, som med våld vilja omstörta den nuvarande
samhällsordningen.
Detta sakförhållande innebär ytterligare ett skäl för alla borgerliga
att vid valen rösta med det enda parti, som inom riksdagen sökt utbygga
den:borgerliga samhällsordningens rättsliga värn, nämligen högern.
Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/111
Den här sidan har inte korrekturlästs
Motioner i Första kammaren, Nr 153. 87