Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/12

10

Motioner i Första Ä-ammairen, Nr 149.

kunde komma så långt, återstode förhandlingsordning, varseltid och obligatorisk medling. Frågan, huruvida en lagstiftning till förhindrande eller försvårande av samhällsfarliga arbetsinställelser kunde låta sig göra på för det allmänna, särskilt viktiga arbetsområden utöver de i egentlig mening samhälleliga företagen, borde även uppmärksammas. Med anledning av denna riksdagsskrivelse tillkallades den 7 juli 1921 enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande en sakkunnig med uppdrag att biträda inom socialdepartementet med utredning angående frågorna om vidtagande av åtgärder till arbetsfredens bevarande samt om upphävande av legostadgan och dess ersättande med en efter nutida förhållanden avpassad lagstiftning. Kungl. Maj:t beslöt emellertid den 24 nov. 1922, att utredningsarbetet skulle vila från ock med den 1 januari 1923 och därefter icke utan Kungl. Maj:ts särskilda medgivande upptagas. Den 27 sept. 1924- förordnade Kungl. Maj:t, att utredningsarbetet skulle återupptagas, samt uppdrog åt socialstyrelsen att verkställa utredningen och inkomma med det förslag, vartill densamma kunde giva anledning. Den 29 januari 1926 förordnade Kungl. Maj:t, att en delegation av nio personer skulle tillsättas för vissa undersökningar av frågor rörande arbetsfred. Tre ledamöter utsågos av statsrådet och chefen för socialdepartementet samt lika många av vardera Svenska arbetsgivarföreningen och landsorganisationen. Socialministern anförde i samband med detta beslut bl. a. följande till statsrådsprotokollet. Samhällets ingripande till arbetsfredens fromma hade i vårt land främst ägt rum genom ett på växlande sätt anordnat förlikningsförfarande. Ehuru omdömet om förlikningsverksamheten rättvisligen måste utfalla mycket gynnsamt, kunde dock berörda verksamhet icke förhindra, att smärre arbetskonflikter oavbrutet följde på varandra och att arbetsmarknaden då och då allvarligt stördes av mycket omfattande strejker eller lockouter. Orubbad arbetsfred vore ett så betydelsefullt samhällsintresse, att nämnda konflikter hölle den offentliga debatten om möjligheten att skapa mera verksamma garantier för arbetsfredens stabilitet ständigt levande. Även om det syntes vara befogat att stå skeptisk gentemot föreställningen, att man i ett samhälle med djupgående intressemotsättningar mellan arbetstagare och arbetsgivare skulle genom lagstiftning eller genom på särskilt sätt utformade avtal kunna förebygga alla arbetskonflikter, borde ingen förutfattad mening få förhindra, att problemet om samhället- och arbetsfreden gjordes till föremål för en grundlig undersökning. Departementschefen ansåg emellertid, att det vore erforderligt att först utröna, i vad mån medverkan kunde vinnas från de parter, mellan vilka arbetskonflikterna direkt utkämpades, innan man till närmare övervägande kunde upptaga frågan om mer eller mindre vittgående åtgärder på nämnda område. En undersökning därom borde kunna utföras på så sätt, att representanter för landsorganisationen i Sverige och för Svenska arbetsgivareföreningen bereddes tillfälle att tillsammans med personer, vilka kunde anses stå neutrala till själva intressefrägorna vid arbetskonflikter, diskutera dithörande spörsmål.