Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/151

Motioner i-Första kammaren, Nr 153. 127

Som man kan förstå visade det sig under sådana förhållanden svårt för firmans innehavare att kunna åstadkomma en uppgörelse på något så när rimliga grunder med de allsmäktiga fackföreningspotentaterna. Den nya arbetsgivaren fick endast en högdragen tillsägelse, att "skriver ni inte under det här avtalet blir ni blockerad och då ska vi utrota 1irman". Under trycket av detta hot nödgades bolagsmännen efterhand till det ena medgivandet efter det andra, och till slut påtvingades de, i maj 1931, ett "avtal", enligt"vilket först och främst garanterades anställning i den nya affären för samtliga de arbetare, som haft sysselsättning i den gamla. Vidare tvungos två av de fyra bolagsmännen att ansluta sig till facklföreningen. Genom denna tvångsåtgärd uppnådde fackföreningen att dessa två, i enlighet med kollektivavtalets princip, betraktades såsom "sist anställda". Detta betydde i sin tur så mycket som att eventuella avskedanden först skulle drabba de bägge nämnda delägarna i bolaget! Arbetsgivaren lämna-des i nåder tillstånd att företaga nödvändiga permitteringar under de tider på året, då arbetsbrist brukar råda inom facket och då följaktligen behovet av övertalig manskapsstyrka är mindre än någonsin. Väl att märka måste arbetsgivaren köpa detta medgivande genom en av fackföreningen inryckt bestämmelse i avtalet, enligt vilken även bolagsmännen skulle i tur och ordning underkastas permittering i likhet med övriga arbetare. Det inses lätt att detta avtal till sina ekonomiska konsekvenser var av rent ruinerande innebörd för den nystartade firman. Det förtjänar tillläggas att avtalets avfattning jämväl i övrigt gör det till ett i sitt slag fullkomligt unikt dokument här i landet. Men trots detta ansågs arbetsgivarens underkastelse icke fullständig ur fackföreningens synpunkt När de ovan omnämnda permitteringarna av tvingande skäl skulle börja genomföras uppstod ögonblickligen nytt trassel, bråk och trakasserier. Det blev tydligt, att fackföreningen ansåg avtalet i behov av en ytterligare "modernisering". Och när det första avtalsåret led mot sin utgång uppsades följaktligen avtalet från fackföreningens sida, i april 1932. Under ständiga slitningar, tidsödande och dyrbara underhandlingar, icke att förglömma frikostig utdelning av hot och skällsord gentemot arbetsgivaren ("svartfötter") etc. sökte fackföreningen nu att genomtrumfa ytterligare en rad villkor, som icke med bästa vilja kunna betecknas som annat än rent upprörande despotiska. Bland annat krävdes att den tidigare medgivna möjligheten att permittera direkt övertaliga inom den organiserade personalen skulle i realiteten slopas. Ingen av de fackföreningsorganiserade skulle sålunda mot sitt eget medgivande. kunna permitteras. I valet mellan att nedlägga rörelsen, avskeda samtliga arbetare och förlora sitt i affären nedlagda kapital, 25,000 kronor, eller möta motparten i öppen konflikt, valde bolagsmännen det senare i tanke att arbetarna skulle taga sitt förnuft till fånga och uppträda en smula mera resonligt. Antagandet visade sig oriktigt. Striden utbröt, hela blockadapparaten sattes i rörelse mot den motspänstiga firman och en av sällsynt hätskhet och illvilja präglad kampanj inleddes mot det misshagliga företaget. Det skulle föra för långt att här uppräkna detaljerna i denna strid, varunder blockadterrorn firade verkliga orgier. Personliga missfirmelser av grövsta slag, förföljelser mot firmans abetande ägare och den brödköpande allmänheten, bortskrämmandc från affärerna av minderåriga och kvinnor, som kommit dit för att göra uppköp, hot om repressalier allt intill tredje och fjärde led gentemot befarade besvärliga