från det större maskindrivna tonnagets si-da har fortsatts, med det
naturnödvändiga resultat, att i detta nu frakterna på tra-der, där de med
samarbetets tillhjälp skulle hava kunnat hå.llas uppe på för alla parter
acceptabel nivå, sjunkit till i vissa fall rent meningslösa belopp.
Ovanstående hämtat ur en skrivelse till konungen av 1"/1 1932.
Särskilt under fjolåret gjordes så dels av mig personligen och dels av
Segelfartygsföreningen och Motorfartygsföreningen. upprepade försök att
intressera mäklare samt ångbåts- och pråmredare, bl. a. dir. Appelqvist
själv, för samarbete i fraktreglerande syfte, och den 5 januari i år
tillställdes bl. a. Stockholms rederiaktiebolag Svea, Stockholms Transport- och
Bogseringsaktiebolag, Trafikaktiebolaget Mälaren-Hjälmaren,
Ångfartygsaktiebolaget Göta Kanal och A.-B. Nyman & Schultz följande skrivelse:
"Då den ohejdade konkurrensen sjöfartens olika grenar emellan kraftigt
bidragit till fjolårets seglationsresultat: starkt minskad vinst eller ren förlust,
större eller mindre, för alla och ett fortsättande av denna konkurrens
under innevarande år givetvis kommer att än ytterligare nedpressa raterna,
tillåta vi oss fråga, huruvida icke ti-den nu möjligen skulle kunna anses
mogen för ett samarbete mellan de i inrikesfarten intresserade större
rederierna och oss i syfte att skapa segelbara frakter i sagda fart." 1
Dessa hänvändelser ledde emellertid icke till något resultat.
Det kan utan vidare fastslås, att om sagda rederier velat samarbeta med
Segelfartygsföreningen, dennas tariffer kunnat upprätthållas även för
innevarande år. Men då rederierna icke kunde förmås till sådant
samarbete, hade Segelfartygsföreningen, med den oerhörda pressning från
olika håll, bl. a. från köpmän och mäklare, för vilken dess medlemmar voro
utsatta, ingenting annat att göra än att suspendera sina tariffer, med ett
katastrofalt fraktfall på 40-50 proc. såsom naturnödvändig följd.
In summa: Sveriges Segelfartygsförening har under många år gjort sitt
bästa, jag vågar t. o. m. säga, gjort vad i mänsklig förmåga stått, för att
hålla frakterna uppe på en för alla parter tillfredsställande nivå, medan
däremot ångbåts- och pråmrederierna gjort sitt bästa för att, direkt och
in-direkt, pressa ned raterna. "
Att vid sådant förhållande skylla frakteländet på "motorskutorna" och
med detta såsom utgångspunkt söka på va.rjehanda sätt klämma efter den
mindre sjöfarten måste, enligt mitt förmenande, betecknas såsom lindrigast
sagt ogenerat. Men det honetta tilltaget torde kunna förklaras därav, att
smårederiernas ("så, små, att man knappast kan tala om dem bland redare",
som det så vackert och sant sagts) existens och ledande princip: leva och
låta leva, anses utgöra ett förargligt hinder för genomförande de facto
av ett fraktmonopol, som visserligen kunde antagas komma att, åtminstone
till någon tid, bliva en rikt flödande inkomstkälla för beati possidentes,
d. v. s. de lyckliga innehavarna, men vilket svenskt näringsliv förvisso
skulle få dyrt, mycket dyrt t. o. m. betala.
I dettas välförstådda och uppenbara intresse ligger det alltså att med
kraft avvärja varje försök att komma den mindre segel-, motorsegel- och
motorfarten till livs.
Men om -denna fart särskilt gynnas, blir icke då det större och, som det
hette i artikeln ifråga, "bättre" tonnagets existens hotad?
Nej! Med det av Sveriges Segelfartygsförening så länge åstundade och
begärda samarbetet finns det rum för båda slagen, finns det möjlighet
att tillgodose bådas berättigade intressen.
På frågan om småfartens gynnade ställning skall jag icke här inlåta
mig, av den enkla anledningen, att denna ställning icke har något att
Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/166
Den här sidan har inte korrekturlästs
142
Motioner i Första kammaren, Nr 153.