Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/169

Den här sidan har inte korrekturlästs
Motioner i Första kammaren, Nr 153. 145


Frågan om motorsglarnas oerhört skadliga konkurrensverksamhet har länge varit en källa till irritation i hamn- och stuveriarbctarnas verksamhet. Gång efter annan ha vi från kustrederiernas sida fått mottaga protester mot den olika behandling, som tillämpas gentemot ångfartygen och med dem konkurrerande motorseglare, vilka senare på en del platser medgives rätten att lossa och lasta med eget folk. A Vi närsluta härmed avskrifter av skrivelser från Rederiaktiebolaget Sverige Balticum och från våra avdelningar i Stockholm och Norrköping. Härtill kan även fogas de många påstötningarna, som vi vid olika tillfällen ha emottagit från Rederiaktiebolaget Svea i Stockholm. Svenska Transportarbetareförbundets styrelse har därför ansett sig nödsakad att bevilja våra avdelningar i Stockholm och Norrköping rättighet att vidtaga blockadåtgärder mot dessa motorseglare för att tilltvinga sig ombordarbetet. Högaktningsfullt Sv. Transportarbetareförbundet. Charles Lindley." Stockholm i maj 1933. Södra Sveriges Stuvareförbund. Härmed alltså till full evidens bevisat, att jag icke varit ute i ogjort väder, utan haft rätt till punkt och pricka och lite till, både här och då jag tillförene åter och åter framhållit, varifrån hetsen mot den mindre sjöfarten utgått. Situationen är grotesk, men så innerligt tidstypisk. Småfarten spelaren allt viktigare roll såsom transportmedel i inrikesfarten, den har i det längsta hållit frakterna uppe på segelbar, men samtidigt för näringslivet fullt acceptabel nivå, varpå självfallet även ångbåtsoch pråmfarten förtjänat, och den har - naturligtvis förgäves - inbjudit dessa till samarbete för tillvaratagande av gemensamma intressen, d. v. s. den har, såsom den anbornes sed är, uppträtt fullt lojalt mot sina konkurrenter. V Men.. . dess existens har förhindrat genomförandet av det fraktmonopol, varom man på förevarande håll inom ångfarten drömt, och på vilket man med uppkomlingens arrogans och förakt för andras rätt dumdrygt och bredkäftat gjort anspråk. Först försökte man på relativt anständigt vis konkurrera ihjäl småfarten, varvid man hade en ingalunda föraktlig hjälp av "smarta" köpmän, mäklare och redare, blinda för alla andra realiteter än tolvskillingen, som skramlar brutto i fickan för ögonblicket, men när detta icke tycktes vilja hjälpa, lika litet som försöket att slå puder i ögonen på Kungl. Maj:t, grep man till ett medel, som åtminstone hittills, ansetts vara det föraktligaste av alla . .. provokationen. Jag antar, att vederbörande äro, eller åtminstone varit mycket stolta över sina finfina trick, men jag vet, vad folk, som icke bitit huvudet av allt, vad skam heter, tänker och säger om detsamma. En omständighet, som kanske icke är fullständigt bctydelßßlöß. tiots det vi leva i en tid, där rätten sitter så nära spjutstångsände, som gärna är möjligt. Kanske det också finnes andra faktorer, som kmma ha en viss inverBihang till riksdagens protokoll 1935. S saml. Nr 153. 1"