Man bör härvid ihågkomma, att skyldigheten att färdigställa
fastigheten icke åvilade staden utan annan person. Det var då naturligt, att
stadens organ i första hand inriktade sina åtgärder på att förmå denna
att fullgöra sina skyldigheter i detta hänseende. Åtskilliga svårigheter
och tidsutdräkt uppstodo härvid, men vissa positiva resultat nåddes dock.
De olägenheter, som förorsakats av att vissa arbeten ej fullbordats,
vidlådde för övrigt i huvudsak endast den åt Hammarberg uthyrd-a
källarvåningen och endast i ringa mån huset i övrigt, vadan de erforderliga
arbetenas slutförande icke kunde för stadens vidkommande anses vara
någon angelägenhet av större vikt, vilken påkallade direkt ingripande.
Något annorlunda blev läget, sedan det (hösten 1932) visat sig att även
arbeten av underhållsnatur voro erforderliga i fastigheten, Dessa
arbetens utförande måste anses vara en staden ovillkorligen åvilande
skyldighet, som icke fick eftersättas, särskilt med hänsyn till hyresgästernas
berättigade anspråk på trevnad och lägenheternas hållande i acceptabelt
skick.
Med hänsyn härtill inriktade stadens organ från denna tid i första hand
sina åtgärder på att få blockaden hävd, åtminstone för stadens
vidkommande. Som nämnts mötte härvid betydande svårigheter i form av
arbetsvägran och nya blockadförklaringar.
Min mening om den blockad, som varit orsaken till alla dessa
svårigheter, vill jag i detta sammanhang ingalunda förfldölja. Jag finner det i
själva verket ganska upprörande, att man på sätt, som här har skett,
under så lång tid kunnat och fått hindra ett fullbordande av denna
fastighet, till men för såväl myndigheter som enskilda medborgare. Hade man
haft en fordran på grund av utebliven ersättning för utfört arbete, hade
min inställning till deras handlingssätt givetvis varit ett annat, men det
på så svaga grunder tillkomna krav på "väntetidsersättning", som nu
av dem framställts, och som ligger till grund för blockaden, finner jag
icke värt sådant hänsynstagande.
- När därtill kommer att åtminstone en av dem, som rest detta krav -
enligt vad jag så sent som i lördags kunnat konstatera - haft arbete
på annat håll med en inkomst av 734 kronor 44 öre under den tid, som
kravet på väntetidsersättning avser, så borde detta efter vad jag kan
förstå för honom varit anledning nog att icke vidhålla sina krav.
Jag anser därför, att de, som här handlat å de berörda
fackföreningarnas vägnar, handlat oklokt och kortsynt, när de auktoriserat dessa
ersättningskrav och sedan envist fasthållit vid blockadernas upprätthållande.
Genom sådana - jag tvekar ej kalla det - okynnesblockader riskerar
man ju i själva verket att förslöa det för hela arbetarklassen så viktiga
blockadvapnet. Detta bör användas med urskiljning, om det icke skall
förlora sin kraft.
Vilka är det för övrigt som i själva verket skulle blivit mest lidande
på ett fortsatt uppehållande av blockaden? J o, -de hyresgäster, vilka
bebo lägenheterna i Halvmilen nr 7. Dessa äro genomgående mindre
bemedlade personer, vilkas inkomster i regel understiga 3,000 kronor per
år och som till stor del åtnjuta understöd från fattigvården. Kan det
anses rimligt, att när staden har gjort stora uppoffringar genom
nedsättning av tomtpris och på annat sätt för beredande av billiga bostäder
åt mindre bemedlade, detta bostadssociala syfte då skall få motverkas
på detta sätt?
Jag kan i detta sammanhang även nämna, att tre av de arbetare, vilka
det här gäller, även äro bosatta i den fastighet, som av dem blockerats.
Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/190
Den här sidan har inte korrekturlästs
166
Motioner i Första kammaren, Nr 153.