Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/193

Motioner i Första kammaren, Nr 153. 169

Vad sedan angår frågan om den behandling, som stadens myndigheter ha underkastat detta förhållande, så gjorde borgarrådet Sandberg gällande, att det fanns en hel del förmildrande omständigheter, som han i det sammanhanget kunde anföra till försvar för att fastigheter efter så lång tid ännu icke blivit försatta i behörigt skick. Bland annat framhöll han, att det var en-annan person, en direktör Hammarberg, som varit skyldig att göra en del av arbetena. Om -detta kan man i korthet säga, att vad icke Stockholms stad kan åstadkomma gentemot en blockad, det kan väl icke en enskild person åstadkomma. Man måste haft klart för sig, att varje försök att förmå direktör Hammarberg att genomföra arbeten, som staden icke kan åstadkomma, måste varit ganska fruktlöst. Jag kan därför inte se, att det fanns så mycket anledning att besvära sig med saken. Det kunde ju ha den innebörden, att Hammarberg kunde befinnas skyldig ersätta vad det kostade att utföra dessa arbeten, men i den situationen som förelåg, tycker jag inte det förefallervidare praktiskt, att man ville försöka få saken klarerad genom Hammarberg. Hade myndigheterna här sett praktiskt på saken, måste de ha sagt sig själva, att om något skall bli gjort, så måste det användas kraftigare medel än en enskild person kan åstadkomma i en situation som denna. Beträffande sedermera de underhållsarbeten, som borgarrådet Sandberg talade om, så annoterade jag, att han för sin del ansåg det klart och tydligt, att det ålåg staden att utföra dessa, eller rättare att det icke var någon annan än staden som var ansvarig för dem. Jag kan emellertid, som sagt, ej underlåta att tycka att det ankommer på stadens myndigheter att sköta om såväl det ena som det andra och att det icke var av praktiska skäl betingat att göra någon skillnad härvidlag. När man hörde borgarrådet Sandbergs redogörelse för ärendets behandling, kunde man ej underlåta att göra den reflexionen, att här är det väl ändå mycken onödig byråkratism, som fått göra sig gällande. Här har ärendet skickats fram och tillbaka mellan fastighetsnämnden och löneavtalsnämnden och andra instanser också. Jag skall gärna erkänna, att den behandling, som detta ärende har fått, visst icke är representativ för Stockholms kommunalförvaltning. Det brukar, som vi alla veta, inte gå till på det här sättet annars. Men det är nog något annat, som ligger bakom. s Jag vill också i "detta sammanhang för min del säga, att det närmast ansvariga borgarrådet icke har haft och icke har det lätt. Hans ställning har icke varit behaglig. Han behöver i själva verket moraliskt stöd av stadsfullmäktiges majoritet, och det hoppas jag han skall få här i kväll. Får han det, så bringas nog, såsom vi alla hoppas, denna tråkiga sak ur världen snart nog, och får han det icke, så veta vi alla var ansvaret vilar. Jag vill, herr ordförande, sluta med att uttala den förhoppningen, att vi icke vidare skola få anledning att debattera sådana här tråkiga saker i stadsfullmäktige. Jag har inte väckt denna interpellation för att komma åt någon eller några, vare sig stadens myndigheter eller andra, men vad det här gäller, låt vara att saken i sig själv icke förefaller att hava så stor omfattning, är i alla fall en utomordentligt viktig principfråga. Det gäller att hävda stadens och samhällets intresse gentemot mäktiga gruppintressen. Stockholms kommunalförvaltning får icke bli lekboll för sådana intressen, utan måste se till att myndigheterna energiskt och utan tvekan och klenmodighet stå på stadens rätt och bästa. Därmed bidrager man också till att skapa ordning och sundhet i de ekonomiska förhållandena här i landet.