hålles levande inom den, som man på vissa håll ävlas att framställa saken,
mera "moderata" kommunistgruppen i vår svenska riksdag. Man äger även
rätt att betvivla behovet av folkrepresentanter i riksdagen, som - för att
citera en talare på Kilboms-kongressen hösten 1929 - måste leva enligt
maximen: "När en kommunist talar, så får han icke framlägga sin egen
mening utan alltid framföra partiets", d. v. s. tillfredsställa de fordringar och
krav, som de ryska teoretikerna formulerat i sina skrifter. Passar idylika
sammanhang icke verkligheten till den teoretiska modellen desto värre för
- verkligheten!
Ägnar man sig vidare åt ett studium av de två fraktionernas stadgar, heter
det hos Kilbomskommunisterna, § 1: "Sverges Kommunistiska Parti är en
del av den internationella revolutionära rörelsen, som arbetar på att över
hela världen genomföra de undertryckta klassernas sociala frigörelse, störta
det kapitalistiska samhället, upprätta proletariatets diktatur (kurs. här) och
införa det klasslösa kommunistiska samhället" (Stadgar för Sverges
Kommunistiska Parti, Stockholm 1930). Hos Sillénkommunisterna lyder
motsvarande § på följande sätt: "Sverges Kommunistiska Parti är en sektion av
Kommunistiska lnternationalen, Komintern, det revolutionära (kurs. här)
proletariatets världsorganisation. Partiet erkänner Kominterns program och
stadgar samt utför sitt arbete i enlighet med dess riktlinjer och beslut.
Partiets namn är Sverges Kommunistiska Parti (Sektion av Kommunistiska In
ternationalen) " (Stadgar för Sverges Kommunistiska Parti, sektion av
Kommunistiska lnternationalen, Stockholm 1930).
Att en sinnesändring icke ägt rum hos Kilbomskommunisterna slogs
hösten 1929 fast av alla socialdemokratiska tidningar. Vi låna i detta avseende
en formulering ur Smålands Folkblad av märket G. L-g (återgiven på Soc.-
Dem:s Pressrond 24 nov. 1929): "Moskva är ännu Mecka, där
gudomsvisheten uppenbaras - . . Detta är alltså självständigheten, den andliga
friborenheten hos det nya partiet . - . Att vara både för Moskva och mot Moskva
går inte - man spricker som kameleonten på det skotska tyget."
Efter landstingsvalen i sept. 1930 trodde sig nuvarande
ecklesiastikministern Arthur Engberg ha anledning att i en ledare med titeln Nemesis i Soc.-
Dem. för 23 sept. skriva: "Bolsjevismens gift drives energiskt och radikalt
ut ur den svenska arbetarrörelsens organism". Hr Kilboms parti hade "re-
ducerats till en intighet. Hr Silléns parti har förvandlats till en våt fläck".
Denna optimistiska syn på kommunismens problem jävades emellertid av
utvecklingen. Den samvetslöst bedrivna agitationen, med eller utan understöd
från Sovjets myndigheter, bar frukt. Hösten 1930 räknade hr Kilbom 35 011
anhängare, hr Sillén 17 410. Men vid riksdagsvalet i sept. 1932 mönstrade
bägge riktningarna tillsammans 207 809 väljare. Denna stegring (75245)
från valet 1928 visar, att draksådden långt ifrån enbart fallit på
hälleberget. Genom detta resultat har verkligheten själv vederlagt det under
de
Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/240
Den här sidan har inte korrekturlästs
10
Motioner i Första kammaren, Nr 156.