näring enbart ur skadligheten för arbetarnas intressen för
fackföreningsrörelsen, som misskrediteras. Att hela samhällets intressen skadas tycks inte
spela någon roll. I Smålands Folkblad (10 mars 1933) förklarades: "Demo-
kratin har ingen anledning att i nitälskan om yttrande-, tryck- och
församlingsfriheten låta sina fiender bolsjevism och nazism bereda marken för
diktaturen", och senare skrev tidningen: "Vi säga öppet ifrån att vi icke hysa
några principiella betänkligheter mot förbjudande av diktaturpartierna"
Arbetet i Malmö sekunderade (12 april 1933): "Vi äro också väl medvetna
om att den dag kan komma, då en upplösning av såväl
bolsjevikorganisationer som andra diktaturrörelser (och vi göra intet undantag) kan bli
nödvändigt." l liknande anda uttalade sig också riksdagsman A. Vougt offentligt
enligt referat i hans egen tidning.
Begäran om utredning angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet
avböjdes, som nämnts, av riksdagen 1932. Frågan togs emellertid åter upp
av högerpartiet vid 1933 års riksdag (motion nr 126 F. K.; nr 295 A. K.), och
begäran om utredning blev nu tillstyrkt (utskottsutlätande F. K. nr 8; i A. K.
nr 6) av utskotten. Debatten, som ägde rum den 13 maj 1933, uppvisade
gent emot fjolåret vitt divergerande uppfattning vad de socialdemokratiska
talarna beträffar.
Från detta håll framhölls denna gång att utredningen i år vore berättigad
med hänsyn till de nationalsocialistiska rörelserna. Vi behöva ej, hette det,
"kela med grupper till höger och vänster", vilka stå demokratien efter livet.
"Frihetens fiender ha ingen rätt att i frihetens missbrukade namn söka
skydd för sina förehavanden." Hr Örne uttalade bl. a. förhoppningen att
ordningsmakten "i den del av pressen, som står mig närmast" för framtiden
skall bli föremål för högre uppskattning, vilket föranledde exc. Hansson till
yttrandet: "Herr Örne har yttrat några mycket motiverade ord angående
värt förhållande till ordningsmakten" samtidigt som han motiverade ett
tillstyrkande av utredningskravet som ett medel att lugna oroliga sinnen. Re-
sultatet förmodade han skola bli, att de existerande lagarna skulle anses
räcka till. Hr Åkerberg i Örebro uttalade sin farhåga för att demokratien höll
på att bli självändamål och tillstyrkte varmt utredningen. Det framhölls
vidare från socialistiskt håll, att "går man in för att lagstifta mot dem, som
med våld och andra olagliga medel vilja förändra stats- och rättsordningen i
landet, så lägger man ju band på revolutionärernas uppträdande". Det gällde
nu särskilt att se upp med nationalsocialismen, som strävar efter att "öde-
lägga arbetarrörelsens och demokratiens livsverk" (Hällgren). Från de
frisinnade framhöll hr Sandberg att "en överväldigande folkmajoritet kräver.
att det blir om möjligt slut på uppviglingsförsök och våldstendenser. Detta
år en yttring av en i bästa mening su-nd folkvilja, som i sig och sin
uppskattning och värdering av de stora sociala och kulturella värden, den
demokratiska stats- och rättsordningen tryggat åt vårt folk, innebär den bästa
garanti mot alla de krafter, som sträva efter att omstörta allt det. som ett
Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/243
Den här sidan har inte korrekturlästs
Motioner i Första kammaren, Nr 156. 13