Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/365

Motioner i Första kammaren, Nr 192. 3

Nr 192. Av herr Borell, om utredwifngf rörande reforvnerad lagstiftning - beträffande enskilda. vägar. När lagen den 29 juni 1926 om enskilda vägar tillkom, synes man närmast hava haft uppmärksamheten inriktad på de fall, att ett jämförelsevis obetydligt antal intressenter haft del i en väganläggning. Emellertid har det visat sig, att denna lag fått vidsträckt tillämpning beträffande tättbebyggda samhällen, framför allt sådana med bebyggelse av bostadsegnahem. Vägarna i dylika samhällen hava ofta befunnit sig i ett bristfälligt skick, varför man begagnat den utväg att åstadkomma bättre vägförhållanden, som sagda lagstiftning erbjudit. Grundläggande för rättsförhållandena i en samfälljghet -enligt lagen om enskilda vägar är vanligen en förrättning, verkställd av lantmäterikunnig person och tvenne gode män. Vid denna förrättning bestämmes bl. a. vilka fastigheter som skola ingå i vägsamfälligheten och vilka vägar den skall avse, och fastställes tillika efter vilken grund kostnad skall fördelas å de olika fastigheterna. Förrättningen kan överklagas hos domstol, som lärer ha i sin hand att i förekommande fall göra ändring i vad förrättningsmännen beslutat eller återförvisa ärendet till förrättningsmänn-en för ny handläggning. Sedan förrättning vunnit laga kraft och samfälligheten bildats, kunna stadgar för densamma antagas. Så snart intressenterna äro flera än två, skall alltid en styrelse utses. Denna äger synnerligen vidsträckt rätt att besluta om uttaxering, och den rätt, som tillkommer intressenterna såsom sådana, -d. v. s. "stämman", är starkt begränsad. Bestämmelserna om samfällighetens förvaltning m. m. bygga för övrigt huvudsakligen på de regler, som äro givna rörande sammanslutningar enligt vattenlagen. Det är helt naturligt, att när det gäller samhällen av ifrågavarande typ, ofta med hundratals delägare, stridiga intressen skola kunna göra sig gällande. Ej minst gäller detta, när intressenterna utgöras av dels ett stort antal ägare av bebyggda fastigheter, dels ägare av obebyggd mark, vanligen tomtexploatörer. Oavsett att i dylika fall intressemotsättningar i och för sig ligga nära till hands, lärer det få medgivas, att det rent objektivt sett kan erbjuda mycket stora svårigheter att i brist på uttryckliga regler åstadkomma en rättvis avvägning av kostnaderna för dels nybyggnad, dels underhåll i förhållandet mellan bebyggda och obebyggda områden. Erfarenheten har också visat, att i sådant avseende uppstått tvister, vilka i åtskilliga fall föranlett förrättningarnas överklagande hos domstol. En följd härav har blivit, att under loppet av flera år, under det tvister fullföljts genom olika domstolsinstanser, vägarna kunnat bliva särskilt försummade, varför svårigheterna med deras iordningställande ökats i stället för minskats. Lagen