har sålunda kommit att få en alldeles motsatt effekt mot den avsedda. Inträffar
det i ett sådant fall, att ett vägärende av sista instans återförvisas till ny
handläggning av förrättningsmännen, kunna tillika de belopp, vanligen
uppgående till åtskilliga tusental kronor, som måst utbetalas för den första
förrättningen och för rättegången, anses vara i huvudsa.k bortkastade.- .Nu
förhåller det sig i verkligheten så, att i brist på klara bestämmelser förrättningarna
ofta medfört i olika avseenden varierande resultat, varför man ej kan undgå
att räkna med risken, att de stundom skola komma att upphävas.
Att här föreligger ett mycket beklagligt missförhållande ligger i öppen dag.
Det torde även vara uppenbart, att det ej kan undanröjas annorledes än
genom lagstiftning, vid vilken ifrågavarande samhällens synpunkter särskilt
beaktas och såvitt möjligt klara regler åsyftande dessa samhälllens .säregna
förhållanden givas. Särskilt är det av vikt, att så många anledningar till
tvistigheter som möjligt undanröjas. Det synes böra betydligt noggrannare än nu
angivas, vilka förhållanden skola regleras vid förrättning och med vilken
noggrannhet detta bör ske. Likaså lära normerna för kostnadsfördelningen böra
erhålla en helt annan belysning än vad som hittills skett. Beaktas må, att ju
knapphändigare ifrågakommande spörsmål vid förrättningen behandlats, desto
större makt är lagd i .styrelsens hand. Även förliållandena mellan styrelsen
och stämman böra erhålla en klar avgränsning; det synes i sådant avseende
böra tagas under särskilt övervägande i vad mån stämman bör kunna" -
givetvis inom de råmärken, som fastställts vid förrättningen - binda styrelsen.
Törhända kunde förslag till normalstadgar utarbetas. Även i andra avseenden
synas ifrågavarande samhällena vägfrågor böra tagas under omprövning.
Erfarenheterna från de samfälligheter av dylik art, som redan finnas eller vilkas
bildande ifrågasätts, lära kunna inhämtas och utgöra en värdefull grundval
för reformerad lagstiftning.
Tillika må* här uppmärksamheten fästas på ifrågavarande samhällens
kreditförhållanden. Det är tydligt att det mest rationella ordnandet av
vägförhållandena ofta förutsätter en relativt betydande engångskostnad. Framför allt
det klart, att ett någorlunda snabbt tillfredsställande av samtliga
fastigheters vägbehov ej kan äga rum utan stor engångskostnad. Det har
emellertid visat sig, att kreditinrättningarna hysa en viss tvekan om möjligheten att
utlämna lån till ifrågavarande samfälligheter; i ett eller annat fall har
uttalats en i och för sig ej grundad uppfattning, att upplåningen skulle liksom
kommunlån underställas Kungl. Maj:ts prövning. I andra fall har man
möjligen ej haft klart för sig vägsamfälligheternas egenskap av juridiska personer;
i åter andra fall synes man hava varit tveksam hur vid bristande betalning
lånet skulle kunna indrivas, o. s. v. I verkligheten synes samfälligheternas
kreditvärdighet med hänsyn till styrelsernas uttaxeringsrätt vara fullt
jämförbar med den som tillkommer municipalsamhällen av liknande struktur. Utan
att uttala mig om -de utvägar, som böra sökas, tillåter jag miguunderstryka
Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/366
Den här sidan har inte korrekturlästs
4
Motioner i Första kammaren* Nr 192.