Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/38

14

Motioner -5 Första kammaren, Nr 153.

han icke har något som helst rättsanspråk, och de fall, att den förmån man vill tilltvinga sig, visserligen icke äro lagligen grundade, men dock ha ett visst samband med ett rättsanspråk. Skillnaden mellan dessa grupper av fall är helt teoretiskt spekulativ och uppbäres icke av några reella olikheter. I varje fall lärer icke någon skillnad böra göras dem emellan. De för rättssäkerheten vådliga följderna av utpressning bliva desamma i ena som andra fallet lika väl som vid utpressning i allmänhet, där ju det tilltvingade kan ha karaktären av skäligt skadestånd. Att utpressningsblockad bör förbjudas vare sig den riktas mot neutral tredje man eller mot part eller oneutral tredje man (successori blockerad verksamhet i vissa fall), synes uppenbart. I enlighet med denna uppfattning ha vi i särskild motion föreslagit utvidgning av utpressningsbrottet till att omfatta jämväl hot om arbetsinställelse, blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd, därest densamma är att anse såsom rättsstridig. Att straffsanktion är nödvändig för bekämpande av olovliga blockader kan icke gärna vara underkastat tvivel och har också antagits av professor Bergendal (sid. 169 ff.) Man torde kunna instämma med denne däruti, att icke varje person, som deltager i en blockad, bör drabbas av straff, utan blott den, som mera aktivt verkar för dess igångsättande eller vidmakthållande. Emellertid formulerar nämnde sakkunnige sitt utkast på ett sådant sätt, att icke alltid själva anordnandet av blockaden - alltså det avgörande för att angreppet skall komma till stånd - drabbas av straffhotet, utan blott mera sekundära yttringar av detta anordnande, nämligen förfaranden, som gå ut på att förmå annan att vidtaga vissa stridsåtgärder etc., ävensom hot om att vidtaga stridsåtgärd. Det torde emellertid böra övervägas, om det icke blir nödvändigt att låta straffet drabba den primära åtgärden för den olovliga stridsåtgärdens iscensättande. Härav skulle följa den lagtekniska vinsten att, även om anordnandet av blockaden åtföljes av uppmaning till deltagande i densamma genom tryckt skrift, åtgärden icke i första hand blir att bedöma såsom överskridande av tryckfriheten. Vilken vinst detta lösgörande av blockadmålen från vår föråldrade tryckfrihetslagstiftning innebär med hänsyn till rättssäkerhet och frihet från godtycke, förstår var och en, som närmare känner de otillfredsställande resultaten av tryckfrihetsförordningens rättegångsregler. Professor Bergendal framhåller i sin utredning (sid. 179), att därest man lagstiftningstekniskt vill undgå de olägenheter, som äro förknippade med de tryckta blockadmeddelandenas hemfallande under tryckfrihetsförordningen, den ovan antydda vägen bör beträdas. På samma sätt har motsvarande problem lösts i fråga om illojal konkurrens genom 1931 års lagstiftning (härom se utredningen sid. 176 if). Det torde om man inslår på nämnda väg icke vara nödvändigt att låta med antagande av ny lagstiftning anstå till dess en ändring av tryckfrihetsförordningen kan komma till stånd; att likväl en dylik lagändring är önskvärd för