nekas härmed ingalunda. Yttermera må framhållas som en fördel med
den antydda konstruktionen av blockadens straffbarhet, att envar som
medverkat såsom principiell gärningsman till de strafibara förfarandena
direkt hemfaller under lagens straffbud, medan enligt professor
Bergendals förslag straiilagens regler om anstiftan och komplett i många fall
måste tillämpas på den straiirättsliga situationen, för att de egentliga
upphovsmännen skola kunna drabbas av lagens repression.
Vid sidan av vissa former av blockad torde särskilt böra
straffbeläggas lämnande av vilseledande uppgifter av den, som uppmanar till
deltagande i blockad, vare sig denna är lovlig eller ej. Erfarenheten lär,
att blockader, som verkställas med hjälp av vrängda meddelanden om
konflikter och dess orsaker, ofta verka upphetsande på
meningsmotsättningarna mellan olika grupper av medborgare och sålunda åstadkomma
svåra störningar i samhällslivet. Rättsmedvetandet kräver, att
intressekampen inom samhället föres med blanka vapen likaväl som med
tillbörlig humanitet.
Vad angår förenings eller annan sammanslutnings ansvar för
blockadåtgärd, som företagits av medlem av föreningen eller av annan förening,
torde följande böra bemärkas. Förening såväl som annan densamma
överordnad eller därtill ansluten förening eller annan sammanslutning bör
vara pliktig att förhindra att medlem anordnar eller vidmakthåller blockad
utan att föreningen i laga form beslutat därom. Om förening anordnat
olovlig blockad, bör föreningen överordnad och därtill ansluten förening
eller annan sammanslutning vara pliktig att söka få blockaden hävd.
Asidosättande härav* bör medföra skadeståndsskyldighet. Bevisbördan
för att förening eller annan sammanslutning gjort vad på densamma
skäligen ankommer i nämnda hänsende bör ligga på föreningen eller
sammanslutningen. Lägges bevisskyldigheten för det motsatta rent
negativa förhållandet på den med blockad angripne, lärer skadeståndsplikten
ofta bli illusorisk.
I fråga om rättsskipningen i blockadmål framhåller professor Bergendal
i sin utredning (sid. 159 f.), att inrättandet av en specialdomstol för
hithörande mål utan tvivel skulle erbjuda beaktansvärda fördelar. "Däri-
genom att i domstolen är företrädd en speciell sakkunskap", yttrar den
sakkunnige, "och genom att alla ämnet berörande rättegångar koncentreras
till densamma, skulle vinnas, att fasta grundsatser ganska snabbt kunde
antagas bliva utbildade för bedömandet av spörsmål, vilkas lösning ej
redan i lagen blivit fixerad. Genom en. sådan på sakkunskap grundad
enhetlighet skulle domstolens avgörande få lättare att erhålla en moralisk
auktoritet i jämförelse med spridda avgöranden av än en och än en annan
bland de allmänna domstolarna, vilkas domslut måhända skulle ganska
ofta komma att ändras under prövningen i högre instanser. Ett snabbt
förfarande, vilket på förevarande område framstår såsom ihög grad
önskvärt, skulle lättare kunna organiseras vid en sådan domstol än vid de
Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/39
Den här sidan har inte korrekturlästs
Motioner i Första kammaren, Nr 153. 15