Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/402

8

Motioner i Första kammaren, Nr 207.

förhållanden, torde man få utgå ifrån, att om en ökad malmexport över Luleå hamn skall kunna åstadkommas, densamma måste komma att i rätt betydande omfattning avse Kirunamalm. Nödvändigt är då, att för utskeppning av Kirunamalm i krossat eller okrossat skick efter köparens val en större malmkross med tillbehör, malmficka och järnvägsspår m. m. anläggas å Svartön. Kostnaden härför torde röra sig om en summa av mellan 4-00,000 och 500,000 kronor. Osäkert är, om bolaget under det nu rådande brydsamma. Iäget anser sig kunna bestrida kostnaderna för en sådan anläggning å Svartön. Enligt de upplysningar vi inhämtat, lärer järnvägsfrakten, inberäknat frakttillägg, åtminstone under tider av starkt minskad brytning, bliva billigare från Kiruna till Luleå än från Kiruna till Narvik. Detsamma är förhållandet med kostnaderna för avlastning å Svartön, jämförda med samma kostnader för utskeppningen i Narvik. Sjöfarten från Luleå lärer icke vara mer än omkring 6 pence per ton högre än frakten från Narvik. Vidare måste en ökad malmfraktning till Luleå medföra en minskning i de driftsförluster för statens järnvägar, som enligt förut nämnda avtal skola gäldas av L. K. AB. Under hänvisning till vad här ovan anförts få vi sålunda hemställa, att riksdagen, med hänsyn till önskvärdheten av att största möjliga del av Lapplandsmalmen utfraktas över svensk hamn, måtte bemyndiga Kungl. Maj:t att tillhandahålla LuossavaaraKiirunavaara Aktiebolag ett belopp av intill 500,000 kronor för utförande av en krossverksanläggning å Svartön, som är behövlig för utfrakt av Kirunamalm över Luleå, under förutsättning, att L. K. AB:s sammanlagda järnvägstransport till Luleå av Kirunaoch Gellivaremalm om möjligt uppehålles i minst 1,200,000 ton årligen. Stockholm den 23 januari 1934. P. Sandström. O. Bergq2;ist. C. I. Asplund. , Bilaga. - Av de erfarenheter, som under de senare åren vunnits, framgår tydligt att sjöfarten på övre Norrland och särskilt på Luleå kan avsevärt förlängas med de tekmska resurser, som nu för tiden stå till buds. "lntill år 1923 har sjöfarten- alltid upphört före november månads utgång. Därefter har den utsträckts till in i december, har under 1931 och 1932 pågått t1ll fram e-mot jul och under innevarande vinter till den 6 januari. Denna utsträckning torde he-lt och hållet få tillskrivas nutidens större möjl1ghet-er att bekampa 1ssvår1gheterna, dels genom tillkomsten av kraftigare lokal lsbrytare, dels genom Sveabolagets under senare åren byggda isbrytande