Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/457

Motioner i Första kammaren, Nr 222. 15

Nr 222. Av herrar Wagnsson och Lindström, angående den samhälleliga ungdomsvårdens ordnande. Den samhälleliga verksamhet, som genom i lag bestämda åtgärder eller under andra former syftar till att åt ungdomen bereda och garantera rättssäkerhet, uppfostran och utbildning samt socialt skyddli övrigt, har jämsides med sociallagstiftningens allmänna utvidgning kommit att beröra och omsp-änna allt flera områden av samhällslivet. Med fullt erkännande av de beaktansvärde sociala reformer, som, när det gäller ungdomen, genomförts av statsmakterna, kommunala myndigheter och skilda sociala, ideella och politiska organisationer, måste det dock sägas, att ännu mycket återstår att förverkliga, innan den sociala ungdomsvården skall kunna tillmätas den betydelse för såväl de unga själva som för samhället, som den bör ha i nutida samhällsliv. Om vi i detta sammanhang helt bortse från de brister, som alltjämt vidlåda själva lagstiftningen som sådan och som kunna avlägsnas endast genom lagreformer i varje särskilt fall och på varje område för sig med hänsyn till de krav, som utvecklingen själv aktualiserar, så våga vi med bestämdhet säga, att det, inom ramen av vad som redan är i lag gällande, gives möjligheter att betydligt öka effekten av den samhälleliga ungdomsvårdande verksamheten. Detta är, synes det oss, till väsentlig del ett organisationsproblem, men som sådant icke möjligt att lösa på ett tillfredsställande sätt med mindre än att lagstiftningen anpassas till de förändrade organisatoriska förhållandena. Som ett genomgående drag i vår sociallagstiftnings utveckling finner man en strävan efter rationella organisationsformer för de verkställande, inspekterande och administrativa åtgärderna. Det skall heller icke förnekas, att det i vissa fall resulterat i väsentligt bättre förhållanden än dem, som voro rådande tidigare,,även om anpassningen icke blivit fullkomlig och skett tillräckligt snabbt. . Av stor vikt är det emellertid, vilket syfte man på detta sätt vill uppnå och vidare vilken utgångspunkt man sedan väljer, när det gäller att praktiskt realisera önskemålen. I vissa fall kan det vara motiverat och ofrånkomligt att genomföra åtgärder, som organisatoriskt sett betyda större specialisering på olika organ, andra gånger åter det rakt motsatta förhållandet, nämligen en centralisering av uppgifter, som tidigare varit uppdelade på ett större antal händer. Att generellt framhålla en av dessa former, som den i alla avseenden mest ändamålsenliga, vore att förenkla problemet. Vi skola, som redan framhållits, icke här gå in på frågan om, vilka krav man just nu skulle kunna anföra som aktuella inom vår lagstiftning för åstadkommande av en mera systematisk och effektiv social ungdomsvård, utan vi vilja inskränka oss till att framhålla det som i hög grad angeläget, att stats