Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/494

22

Motioner i Första kammaren, Nr 234.

Iysning härom må meddelas, att under det i England försäljningspriset på en flaska (motsvarande cirka 3/4 liter) av den allmännast brukliga spritdrycken (whisky) vid tiden omedelbart före krigsutbrottet utgjorde omkring 4 shillings, utgjorde medelpriset för samma kvantitet under tiden 1923- 1926 omkring 121/2 shillings; för närvarande år det ytterligare något höjt. Gå vi till Danmark, finna vi, att en flaska (cirka 3/4 liter) Aalborgs akvavit, som kort före krigsutbrottet kostade 60 à 70 öre, vid slutet av 1917 kostade 11 kronor, vid slutet av 1919 cirka 12 kronor 50 öre. Detta pris har i det väsentliga fortfarande bibehållits. Medan man i de nämnda länderna vågat sig på att till här ovan angivna höjdlägen belasta den socialt skadliga spritkonsumtionen, har man här hos oss blott företagit obetydliga höjningar, och trots statens oerhörda behov av extra inkomster har Kungl. Maj:t i år i avseende på denna skattekälla bibehållit status quo. Man har alltid sagt sig befara att konsumtionen vid ökad beskattning skulle så avsevärt sjunka att den ökade statsinkomsten utebleve. Men dessa farhågor ha icke slagit in. Konsumtionen har visserligen sjunkit - och detta är blott en fördel - men den beräknade statsinkomsten har tack vare ökningen av skatten dock influtit. Och i de nämnda länderna, där skatteökningen varit mycket stark, har konsumtionen sjunkit vida mer, men samtidigt statsinkomsten genom den höga skatten högst väsentligt ökats. I Danmark nedgick konsumtionen oerhört, men staten fick det oaktat, tack vare skattens kraftigt tilltagna belopp, icke desto mindre en ökning från cirka 16 miljoner kronor (summan av skatter och tullar på alla slags alkoholdrycker) år 1913 till cirka 64 miljoner år 1929. Analoga erfarenheter, blott i något olika proportion och i större dimensioner, har man i England. Det återstår dock två invändningar att möta. Först och främst säger man: beskattas laglig sprit för högt, blir följden en hejdlös smuggling och hembränning. De oerhört sänkta siffrorna för alkoholskador i Danmark och England (deliriumfall, fyllerifall m. m.) visa, att i dessa länder denna olägenhet i stort sett icke lyckats eludera beskattningens konsumtionssänkande verkan, och även om man medger att svårigheterna i Sverige med dess geografiska förhållanden skulle bliva större, måste man dock betänka, att smuggling och annan olaga handel icke kan med framgång bekämpas på de låga prisernas väg, ty den olaga handeln rättar sina priser efter omständigheterna, och vill man driva affärskonkurrens med smugglingen, så pressas man ned i riktning emot självkostnadsgränsen vid prissättningen, vilket ju blott skulle resultera i ökad alkoholism. Exemplen från Finland äro i detta avseende lärorika. Olaga alkoholhandel måste i stället kraftigt bekämpas med samhällets alla maktmedel, och vartill skola i främsta rummet de rikligt flödande alkoholinkomsterna användas, om icke till att effektivt övervaka lagarnas efterlevnad? Rusdrycksmedlen räcka rikligen till för hur stark och modernt utrustad bevakning som helst. Den andra invändningen är av mera social innebörd: en hög beskattning