borgarna mista tron på rättssamhällets förmåga att hävda sig Siälvt- Det
är i denna sinnesstämning, som tron på diktaturen spirar upp och stärkes
vid den hart när dagliga åsynen av det rådande demokratiska
samhällsskickets svaghet gent emot det fackliga feodalvasendet. Det Pass?-1 blia
i stycket att Soc.-Dem. i sitt referat av borgmastare Fants tal uteslutit
just ovan citerade passus. -
Bil. 6.
Fackföreningsrörclsen. Organ för Landsorganisationen i Sverige Nzr 34 den 25 augusti 1933.
Fackiöreningsrörelsen och nutidsläget.
s Av Stefan Oljelund.
Iii.
Om det irrationella väsen som heter människan i frihet får verka är
det alltid svårt att säga vart det bär hän. I ett civiliserat samhälle
regleras hennes verksamhet av vissa gemensamt erkända rättsprinciper. Vi
ha vår rättsordning som fått uttryck i det man kallar det allmänna
rättsmedvetandet. Det tillkommer filosoferna och religionslärarna att söka
fastställa vad allmänt rättsmedvetande är, gemene man har vissa
föreställningar som säger honom att detta är rätt och detta är orätt. Det har
exempelvis i arbetartidningar sagts, när vissa händelser inträffat inom
den fackliga rörelsen, att denna icke får handla så att den utmanar det
allmänna rättsmedvetandet. Därmed erkännes att det finns vissa
rättsbegrepp som äro gemensamma för oss alla, oavsett på vilken sida av
fronten vi stå. När det gäller denna, i ett civiliserat samhälle fast lagda etiska
kulturgrund, är det teoretiska konstruktioner om det påstås att i
samhället dväljas tvenne olika rättsuppfattningar, som icke förstå varandra. I de
avgörande tingen måste människornas känsla för det rätta och moraliskt
hållbara vara lika. I annat fall vore allt samhällsliv omöjligt. Till detta
kommer att fackföreningsrörelsen i vårt land oförbehållsamt och positivt
bejakar den demokratiska samhällsformen. I striden för denna ha
fackföreningarna på sitt område deltagit, och i denna ha de full frihet att
utveckla sina krafter. Denna frihet, begränsad av gemensamt
förbindande rättsregler, är det värdefullaste vi ha. Fackföreningarna kunna
icke sätta nog pris på den.
Går man att svara på frågan om det är tillräckligt och för
organisationens medlemmar tillfyllest, att fackföreningarna begränsa sig till
femörespolitiken och den krassa vakthållningen kring materiella intressen,
så räcker det att hänvisa till denna frihet. Om människor fritt få
utveckla sina krafter inom en organisation màste därur spira värdefullare
tir-ig-än blott matnyttighetens. Arbetarna ha medelst sina fackföreningar
frigjort sig från det personliga behovet av arbetsgivarna. Naturligtvis
aro de alltjämt beroende. Den samhällsform kan icke tänkas där icke den
ene är beroende av den andre liksom vi alla äro beroende av denna planet.
For dem som stå i tjänsteställning hos en annan får beroendet karaktär
av oirihet. Ofriheten blir så mycket större om den enskilde arbetaren icke
har någon formåga att göra sig gällande gentemot arbetsgivaren. Med
Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/50
Den här sidan har inte korrekturlästs
26
Motioner i Första kammaren, Nr 153.