Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/51

Motioner i Första kammaren, Nr 153. 27

fackföreningens hjälp erhåller han denna förmåga. Fackföreningen förverkligar därmed en frihetsprincip. Från -denna frihetsprincip härstammar en rad rättigheter åt arbetarna, som vi se uttryckta bland annat i kollektivavtalet. Från samma frihetsprincip härleder sig den sociallagstiftning vi ha. Arbetstidslagen, arbetarskyddslagen, lagen om minderårigas och kvinnors användande i industriellt arbete m. m. Över allt är det principen att skydda den enskilde från ett beroende, som kan bli honom övermäktigt, som fått uttryck. Man kan gå för långt som i allt annat i detta skyddsarbete. Det riktiga och rätta i själva saken kan därför icke bestri-das. Fackföreningarnas innersta mening såsom bärare av ovan omtalade frihetsprincip har därmed klart framträtt, och deras uppgifter: löne- och socialpolitiken äro fullt tillräckliga. De behöva icke lägga sig till med något samhällsprogram i övrigt eller med några revolutionära principer. De behöva det så mycket mindre som de av alla tecken att döma i en ekonomisk ordning där staten har större inflytande än nu måste hävda arbetarnas fri- och rättigheter gent emot denna. Det kan mycket väl hända att en sådan stat innesluter en del socialistiska element. Om fackföreningarna i olika skiften med framgång skola kunna uppträda som arbetarnas representanter, kunna de icke binda sig vid ett bestämt samhällsprogram. Det skulle då kunna hända att de i ett visst skede måste uppträda mot arbetarna. De bli under sådana omständigheter icke längre uttryck för dessa senares önskningar och behov utan de bli dess behärskare. En ny ofrihet har uppstått. Vi ha exemplen i de karrikatyrer av fackföreningsrörelser som existera i Ryssland, som förmodligen komma att förverkligas i Tyskland och som fått ett kanske något hyggligare uttryck i ltalien. Vad man kan hoppas är att de i dessa organisationer inneslutna arbetarnas frihetskänsla en gång skall bli så stark att den spränger statens tvångströja. Här är ett av skälen för och, synes det oss, det starkaste, att fackföreningarna icke böra förena sitt öde med något politiskt partis. Av samma skäl är det en överloppsgärning, när en del fackförbund i stadgarna inskrivit att de skola förverkliga en socialistisk samhällsordning. Den svenska fackföreningsrörelsens förhållande till det socialdemokratiska partiet kännetecknas icke, som förut är sagt, av att de två äro ett. Det är ingen svårighet att upptäcka att den svenska fackföreningsrörelsen är en fullt självständig organisation. Här finns ingenting av Esaus händer och Jakobs röst. Det samarbete som existerar tål dagens ljus och ingen har känt behov av att dölja det. Sambandet mellan socialdemokratiska partiet och den fackliga rörelsen är historiskt betingat och förklarat bland annat av den svenska arbetarklassens läge vid tiden för arbetarrörelsens framträdande. Det är naturligt attdet fortsätter så länge vägarna löpa jämsides. Men med fackföreningarnas maktutveckling och med det socialdemokratiska partiets ökade inflytande i samhället uppstå nya problem som till slut kunna bli omöjliga att bemästra. Ett för långt drivet och intimt samarbete kan ända om inte i en katastrof, så dock 1 händelser som försvaga parti och fackföreningar. Fackföremngsrörelsen uppehåller en dogm att inte ens den demokratiska staten skall äga rätt att medelst lag reglera dess verksamhet. Förespråkare för rörelsen gora gällande att den fackliga friheten skall vara ohämmad. Den får 1 varje fall icke begränsas av annat än arbetarnas verkliga eller föreg1vna-1n- tressen och det förstånd om rätt och billighet som ledarna hysa. I vissa fall är det mer eller mindre bolsjevikiska inflytanden som slå ut ledar