styrelsesättet, som med början i Ryssland sedan gått fram över stora och
små kontinentala stater, har naturligtvis många anledningar. Men man
kan dock icke sluta till ögonen för det faktum, att i alla länder, där
demokratien fått lämna högsätet till förmån för mer eller mindre, mest mer
autokratiska styrelseformer, rörelsen direkt riktats mot i varje fall det fria
föreningsväsendet. Att så skett torde väl kunna sägas i viss, icke ringa
mån hava berott på missförhållan-den å arbetsmarknaden. Detta kanske kan
i någon grad få anses bekräftat av det förhållandet, att de stora
industriella stater, däri reaktionen givit förenämn-da resultat, haft att kämpa
mot en genom marxismens ytterlighetspartier desorganiserande
verksamhet å arbetsmarknadens område. Därvid tänker jag icke på de mer eller
mindre ofta kriminalistiskt betonade fördömliga utslagen av missriktad
solidaritet, vilka träffa såväl arbetare som tredje man. Jag frånser här
dessa utslag icke därför, att icke även de spela en roll vid den av mig
omnämnda reaktionen, utan av anledningen att de falla utom ramen för
denna motion och för övrigt delvis redan äro föremål för särskild utredning.
N är fråga uppstår, att staten ej skall begränsa sin uppgift till medling
i förestående eller uppkomna konflikter och i övrigt till neutral hållning
i kraftmätningen å arbetsmarknaden, bör statens ingripande dock alltjämt
som regel så begränsas, att parterna själva i största möjliga utsträckning
- med det biträde staten kan lämna som me-dlare - få utjämna sina
mellanhavanden. Föreningsväsendet somsådant har, på sätt redan
framhållits, fyllt och fyller allt fortfarande en stor uppgift till fromma för
föreningarnas medlemmar. Statens ingripande bör alltså icke rikta sig
mot dessa organisationer men väl mot organisationernas- överhandtagande
maktställning på näringslivets områden och bl. a. mot den desorganisation,
som bottnar i möjligheten, att inom en organisation strejk eller lockout kan
beslutas och iverksättas eller att en organisatoriskt förd konflikt kan
fullföljas, trots att konfliktbeslutet icke uppbäres av en allmännare mening
inom organisationen.
Då med denna motion avses att genom utredning vinna klarhet rörande
de vägar, som böra följas för att vinna rättelse i sist anmärkta
förhållanden - frågan om medel till mötande av organisationernas ökade
maktställning blir föremål för särskild motion - kun-de jag stanna vid förslag
om sådan utredning. Men jag skall tillåta mig att med några., långt ifrån
uttömmande ord yttra något om utredningens innehåll, sådant jag på
detta förberedande stadium ser detsamma.
Vid tal om konflikter i detta sammanhang avses givetvis
intressekonflikter, "däri organisation är part. Huruvida de av staten nu för medling
i arbetskonflikter givna regler böra ytterligare utvidgas eller eljest
förändras, måste givetvis tagas under övervägande. I detta avseende bör bl. a.
undersökas, huruvida förlikningsmannaförslag skall kunna avslås vid
förhandlingsbordet eller om icke som regel dylikt förslag, för såvitt det av
Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/514
Den här sidan har inte korrekturlästs
6
Motioner 11 Första kammaren, Nr 241.