Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/517

Motioner 11 Första kammaren, Nr 242. 9

Nr 242. Av herr Löfgrßll, om utarbetande av en beredskapslagstiftning till för/zimlramle av arbelskonfli/cter. I en av mig förut denna dag avgiven motion angående åtgärder för bevarande av arbetsfreden har framhållits, hurusom föreningsväsendet på arbetsmarknadens område genom dess omfattning och genom dess koncentration numera vunnit en enastående maktställning. Ur organisatorisk, teknisk synpunkt finnes icke längre något hinder för sammanslutningarna å arbetsmarknaden, .närmast landsorganisationen och Svenska arbetsgivareföreningen, att genom omfattande arbetsinställelser förlama så gott som hela produktionsapparaten. Och tecknen synas i varje fall tyda på, att man bör vara beredd på en dylik eventualitet, särskilt som sympatistrejker och sympatilockouter icke äro några främmande led i arbetsstriden. Därför har också i motionen framhållits, att staten icke längre kan stanna vid sin nuvarande mera neutrala, medlande ställning vid storkonflikter och andra konflikter av allvarligare beskaffenhet. I en sådan konflikt får staten icke stå maktlös. Har man denna inställning, uppstår frågan, om medlen böra skapas vid konflikttillfället eller om de böra på förhand finnas utformade och ställda i beredskap. För min del anser jag, såsom i min föregående motion angivits, denna sistnämnda väg vara den enda tillrådliga. De maktmedel, som för ändamålet böra ställas till statens förfogande, bör en noggrann utredning kunna anvisa. Redan nu skulle ju kunna påpekas vissa nära till hands liggande medel. Sålunda borde man kunna tänka sig, att förbud för visst tillfälle eller för viss kortare tidsperiod utfärdades mot sympatistrejk och sympatilockout, alltså hindrande en utvidgning av en redan inträdd konflikt. Därutöver går ju steget till att direkt för visst tillfälle eller viss tid förbjuda alla konflikter eller rent av till förbud att fortsätta pågående konflikt, detta väl närmast i ändamål att tidsfrist skulle beredas en förlikningsmannainstitution att framkomma med förlikningsförslag. Man kan ju också tänka sig, att ett dylikt förbud mot strejk eller lockout kunde göras i avvaktan på en annan åtgärd, som dock måste betraktas såsom ett yttersta medel vid statens ingripande, nämligen en obligatorisk skiljedom. I varje fall bliva de medel, som sålunda komma att tillgripas för att vid trängande behov hindra en förlamning av näringslivet, av synnerligen ömtålig och grannlaga beskaffenhet. Ur det allmännas och näringslivets synpunkt bör det alltid betraktas såsom det lämpligaste och normala, att uppgörelser mellan parterna skola träffas genom parternas egna förhandlingar och åtgöranden.