Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/527

Motioner i Första kammaren, Nr 244. 3

sen, som för närvarande i dylika fall brukar "kvarstå", till dess uppgörelse träffats, är härvid ett uttryck för det betraktelsesätt, som för övrigt torde vara godtaget av vissa utländska rättssystem, att arbetslönen i första hand bör utgå ur det genom den försålda arbetskraften tillskapade förmögenhetsobjektet - detta i naturlig analogi med den gamla åskådning, enligt vilken hantverkare äger panträtt för arbetslönen i det tillverkade gods "som hos honom kvar är" (H. B. § 17: 3). Om emellertid blockaden mot arbetsplatsen fortsättes efter överlåtelsen, i syfte att utfå lönen, skulle de blockerande arbetarna, efter anmälan av nya ägaren, enligt hr Vi/estmans förslag, bliva förfallna till ansvar för utpressning, en påföljd, som synes så mycket obilligare, som densamma i detta fall är en konsekvens av att arbetarens rätt till intjänt arbetslön så föga tillvaratagits i vår civilrätt. Hela komplexet av nu i korthet berörda spörsmål rullas upp i samband med det väckta förslaget att för vissa fall såsom straffbar utpressning kriminalisera blockad och bojkott. Det allmänna rättsmedvetandet kräver i första hand på det straffrättsliga området likhet inför lagen. Men i den utsträckning, som straffbestämmelserna avse att garantera förmögenhetsrättsliga intressen, kräves att de grundläggande förmögenhetsrättsliga intressena äro klart reglerade. Med åberopande av vad sålunda anförts, får jag vördsamt anhålla, att riksdagen, i sammanhang med behandling av Kungl. Maj:ts proposition nr 15 och hr K. G. Westmans motion nr 62, samt med beaktande av vad ovan anförts, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om framläggande av förslag till sådana civil- och straffrättsliga bestämmelser, att en verklig likställighet i straffrättsligt hänseende mellan arbetare och arbetsköpare kan komma till stånd. Stockholm den 23 januari 1934. V Georg, Branting.