heten är så låg, att sjukdomen här synes ha helt förlorat sin tidigare
allvarliga karaktär, t. ex. år 1930 28 dödsfall på 11 876 sjukdomsfall.
Vaccinationseffektiviteten i vårt land är sedan en följd av år så låg, att
man redan med hänsyn härtill har anledning spörja, huruvida det verkligen
finnes skäl att bibehålla tvånget. Enligt i statistisk årsbok offentliggjorda
uppgifter, vaccinerades 1930 icke fullt 60 procent av samtliga födda barn.
Det relativa antalet befinner sig också i ständigtsjunkande. Då man vidare
betänker, att immuniteten enligt sakkunnigas mening successivt avtar, för
att efter 10-15 år försvinna, och ett betydande antal medborgare aldrig
revaccineras, torde de effektivt skyddades andel i folket kunna uppskattas
till högst 25 procent. Redan denna siffra ådagalägger, att det skydd mot
smittkoppsfaran, som för närvarande består, i mycket har en fiktiv
karaktär. Detta faktum är ägnat att väsentligen försvaga intrycket av den
sakkunskap, som hävdar nödvändigheten av tvångets fortsatta upprätthållande.
Kritiken på denna punkt har också tagit sig uttryck i karolinska institutets
uppseendeväckande ståndpunktstagande.
På grund av de i många fall mycket betydande obehag och risker, med
vilka ympningen enligt den verkställda sakkunnigutredningen visat sig
förbunden, har man anledning ifrågasätta, att samhället under tider, då
epidemi icke råder, bör kunna inskränka utkrävandet av vaccinationsplikten.
I detta syfte synes i första rummet böra komma under övervägande en
uppmjukning av § 5 mom. 3 av lagen om skyddskoppympning den 2 juni
1916. Härvid torde den i motion till 1930 års riksdag föreslagna
formuleringen vara ägnad att interimistiskt undanröja de allvarligaste
missförhållandena i nu bestående ordning.
Men därjämte synes anledning föreligga för riksdagen att, på sätt
lärarkollegiet vid vår främsta medicinska utbildningsanstalt under anslutning
från kanslersämbetet påkallat, hos Kungl. Maj:t begära en skyndsam
utredning rörande behovet av det allmänna vaccinationstvångets bibehållande
under normala förhållanden. .
Under åberopande av det sålunda anförda hemställes,
att riksdagen ville besluta, dels att § 5 mom. 3 av lagen om
skyddskoppympning den 2 juni 1916 skall erhålla följande
ändrade lydelse:
Säger sig någon, som är ansvarig för barns befordran till
ympning enligt 2 §, hysa farhåga för att ympning skall för
barnet medföra ohälsa som ej är blott tillfällig, må barnet,
efter framställning hos medicinalstyrelsen, undantagas från
ympning enligt nämnda paragraf. ,
Finner medicinalstyrelsen vid prövning av ansökning,
varom här är fråga, sådana skäl icke vara förebragta, att un-,
Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/540
Den här sidan har inte korrekturlästs
16
Motioner i Första kammaren, Nr 247.