Att årgångarna fr. o. m. 1920 i sina lånekontrakt fingo förplikta sig till
högre räntebelastning, än som tidigare kommit i fråga, var helt naturligt, då
staten-s upplåning denna tid var dyrare. Nu har statens finansiering av
egnahemslånerörelsen kommit i ett gynnsammare läge. I statskontorets senaste
årsbok konstateras, att samtliga de lån, för vilka konverteringsrätt inträtt,
numera löpa med högst 3.6 % ränta.
Under -sådana förhållanden synes det vara möjligt, att egnahemslåntagarna
efter 1919 kunde få sina kontrakterade förpliktelser reglerade i
överensstämmelse med tidigare gällande 3.6 % effektiv ränta, varvid fråga dock kan
ställas, om icke bostadslånen borde löpa med något högre ränta (t. ex. 4 94) med
anledning av den större förlustri-sk, som förefinnes i fråga om dessa lån.
I Kungl. Maj:ts proposition nr 42 föreslås emellertid en ränta av för
jordbrukslån 4 och för bostadslån 4.5 %. Jämfört med nuvarande läge på
penningmarknaden och med hänsyn tagen till näringslivets betryckta läge måste
detta anses för högt. Enligt förslaget kommer -räntan å dessa lån attligga
väsentligt över räntesatsen på en hel del andra lån. Vi an-se därför i likhet
med 1931 års egnahemsutredning att all egnahemslåneränta bör utgå i
enlighet med 1919 års och tidigare beviljade lån.
Med stöd av det anförda få vi därför föreslå riksdagen att besluta,
att räntan å egnahemslån, som för år 1920 eller senare
beviljats eller komma att beviljas, ne-dsättes till 3.6 % för
jordbrukslån under hela lånetiden -samt å bostadslån under den
amorteringsfria tiden till 4 % och efter den amorteringsfria
tiden till 4.5 %.
Stockholm den 23 jan. 1934.
Anton Pettersson. J. A. Larsson.
Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/570
Den här sidan har inte korrekturlästs
2
Motioner z Första kammaren, Nr 255.