Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/6

4

Motioner i Första kammaren, Nr 148.

som genom Kungl. Maj:ts beslut den 12 juli 1927 bemyndigades att tillkalla högst sex sakkunniga för att verkställa utredning rörande anordningar ägnade att förekomma arbetsinställelse i tvister, däri staten eller kommun vore part. I anledning av detta bemyndigande tillkallades vissa sakkunniga men utredningsuppdraget återkallades den 17 december 1932. I - Såsom framgår av den nu lämnade redogörelsen har den utredning, varom riksdagen 1926 gjorde hemställan, såvitt angår här förut berörda viktiga del av arbetsfredsproblemet, ännu icke blivit slutförd. Vilken anledningen härtill än må ha varit, är den uppenbarligen icke att söka däri, att de skäl, som legat till grund för riksdagens ifrågavarande hemställan, numera skulle ha förlorat sin betydelse. Det torde tvärtom förhålla sig så, att de sista årens erfarenheter gjort behovet av åtgärder å detta område än mera kännbart. Det kan ej råda mer än en mening om det olämpliga och för samhället menliga däri, att företag och anstalter, som tillkommit i samhällsmedlemmarnas gemensamma intresse eller som ha till uppgift att fylla viktiga eller oafvvisliga samhälleliga behov - såsom kommunikationsverk, vattenledningsverk, anläggningar för distribution av gas eller elektrisk kraft, sjukvårdsinrättningar av olika slag - tvingas att genom en arbetsinställelse nedlägga eller inskränka sin verksamhet. Att samhällsintressen av denna vikt utlämnas åt stridslystna organisationers godtycke eller maktspråk är ett förhållande, som är ovärdigt ett lagbundet samhällsskick och måste med den makt,:samhället äger, förhindras. I de riksdagsmotioner, som tid efter annan framlagts i detta ämne, har p-åyrkats, att i dylika fall borde stadgas obligatorisk skiljedom jämväl i intressetvister liksom förbud mot arbetsinställelse. Enligt vår uppfattning innebär ock en sådan utväg den enda godtagbara lösningen. Även om med en sådan sammanhänga vissa invecklade problem, äro dessa dock enligt vår mening icke av den art, att de kunna anses utgöra oöverstigliga hinder för en lagstiftning i ämnet. Emellertid torde särskilt vad under de sista åren förekommit utgöra ett starkt stöd för den uppfattningen, att en sådan lagstiftning icke bör begränsas till de i sträng mening samhälleliga företagen. Av de arbetsinställelser, som under senare år ägt rum inom vårt lands industri, ha flera haft en sådan återverkan å allmänna eller samhälleliga intressen, att ett återställande av arbetsfreden måste anses som en samhällsangelägenhet av högsta vikt. På denna punkt kan det vara nog att erinra om den alltjämt pågående konflikten inom byggnadsfacket. I en tid, då stat och kommun ålägga medborgarna de tyngsta bördor till arbetslöshetens bekämpande, bör det ej anses som en förmäten fordran att industriens produktion ej lamslås genom de stridande parternas oresonlighet. De åtgärder, som statsmakterna ansett sig böra genomföra till arbetslöshetens bekämpande och näringslivets höjande, komma härigenom att till stor del förfela sitt syfte. Ej heller kan i detta sammanhang förbises att en arbetsinställelse inom någon av våra stora exportindustrier kan genom dess följdverkningar i fråga om vår betalningsställning till utlandet ha för hela vårt ekonomiska liv i hög grad menliga verkningar. Även om man icke ansluter sig till tanken på obligatorisk skiljedom i alla