| Onsdagen den 6 mars | Nr 14. | 41 |
redogjort för den saken och uttalat som sin åsikt, att det är alldeles omöjligt att åstadkomma någon rättelse i den delen. Han har frågat, vem som skall avgöra, när bären äro mogna etc. Jag vill då svara honom, att den saken ha landsortsborna inte så svårt att själva avgöra. De veta mycket väl, när bären äro mogna, men jag förmodar, att han menar, att det är svårt att i förväg bestämma, vilken tid bären skola anses mogna.
Den andra svårigheten, som gör sig märkbar på landsbygden är, att en del markägare med mycket begränsad areal men med rik tillgång på lingon bli översvämmade av bärplockare från andra orter, vilka plocka deras bär, i följd varav dessa jordägare själva, som kanske äro i stort behov av den lilla förtjänst bärskörden kan utgöra, berövas möjligheten att utnyttja bären.
Ytterligare en olägenhet, som vi landsbor kunna notera i närvarande stund, är, att det ofta förekommer s. k. rovplockning, därvid förorsakas vandalisering av lingonplantorna. Denna vandalisering gör, att lingonplantorna icke under de två eller tre närmaste åren kunna bära några lingon. Denna vandalisering har ofta nog sin orsak i att man använder s. k. bärplockningsmaskiner, vilka skada lingonplantorna, och det borde väl, tycker man, då vara möjligt att åstadkomma en lagstiftning, som hindrar dylikt.
Jag skall inte längre uppehålla mig vid dessa frågor, ty såsom ordföranden också nämnde, har ärendet åtskilliga gånger förut varit föremål för riksdagens behandling, och alla såväl nackdelar som fördelar, som äro förenade med den tilltänkta lagstiftningen, ha också varit föremål för diskussion. Jag behöver därför inte upprepa dem. Jag vill för min del erkänna, att en lagstiftning på ifrågavarande område är ganska svår att åstadkomma, då den erbjuder åtskilliga invecklade moment, men jag hyser ändå den åsikten, att hindren inte äro oöverstigliga, utan det skall vara möjligt både att åstadkomma en utredning, som kan visa goda resultat, och en på denna utredning grundad effektiv lagstiftning.
Jag ber därför, herr vice talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Holstenson: såsom motionär i denna fråga ber jag få framföra mitt vördsamma tack till utskottet för det välvilliga utlåtande och motivering, som utskottet åstadkommit.
Jag skulle sedan vilja yttra några ord gentemot utskottsordföranden. Han kom med en svartmålning av saken, vilken enligt min uppfattning inte är befogad. Denna fråga har ju, såsom utskottsordföranden yttrade, varit uppe i riksdagen flera gånger förut. Den började diskuteras här l909 och har sedan upprepade gånger ventilerats. Vederbörande utskott framlade också 1909 ett utlåtande, som borde kunnat antagas, därest riksdagen velat göra något åt frågan, men såsom vi veta, har det ju ofta inom riksdagen varit så, att jordbrukarnas önskemål icke blivit i erforderlig grad beaktade. Eljest hade det nog gått för sig att bringa denna fråga tidigare ur världen genom ett positivt beslut. Jag hoppas nu, att det yttrande, som i år avgivits av utskottet, kommer att vinna beaktande från bägge kamrarna, så att man i år skall kunna notera, att frågan blir avgjord.
Utskottsordföranden beklagade, att denna fråga så ofta kommer igen, men jag hyser den meningen, att om han inte hade reserverat sig i år, hade med säkerhet frågan kunnat erhålla sådan behandling i riksdagen, att den blivit avgjord och vi därmed sluppit att flera gånger syssla med den. Ty jag kan lova utskottsordföranden, att denna fråga kommer upp i riksdagen, så länge som landsortens befolkning inte fått en lösning, som är till belåtenhet. Det går nämligen inte att ha det ordnat så som det nu är.
