Den här sidan har inte korrekturlästs
46 Nr 14. Onsdagen den 6 mars.
Ang. markägares rätt till bärplockning. (Forts.)

överdrift, kan man alltså göra gällande, att det nog inte är att vänta något nytt uppslag från lagberedningen förrän, låt oss säga, om tio är. Då därtill kommer, att man inte kan förutsätta, att lagberedningen skall behandla den del av problemet, som rör skogsbärens fridlysning – jag menar förbudet mot att plocka bären, innan de hunnit mogna – så synes mig det mest praktiska och lämpliga vara, att hela ärendet hänvisas till en fullt fristående utredning i annan ordning.

Jag ber således, herr talman, att få instämma med de talare, som förut yrkat bifall till utskottets utlåtande.


Herr Forssell: Herr talman! Till de goda skäl, som de socialdemokratiska reservanterna ha anfört mot utskottets hemställan, kan man ur konservativ synpunkt lägga det, att man inte bör göra ingrepp i äganderätten annat än i trängande fall. Här föreligger det förhållandet, att enligt urgammal hävd har svenska folket i gemen nyttjanderätt till de vilda skogsbären. Det är således en äganderätt, som tillkommer svenska folket i gemen, och den bör man inte släppa ifrån sig i annat fall, än om det verkligen kan påvisas, att det föreligger olägenheter av sådana dimensioner, att man även ur konservativ synpunkt finner skäl att ingripa i äganderätten.

Det första man då kunde ställa upp som en möjlighet vore, att en jordägare skulle få rätt att genom en skälig ersättning till det allmänna i en eller annan form friköpa sin egendom från denna fria bärplockningsrätt. Därigenom skulle man kunna tillfredsställa båda parterna helt och hållet.

När man nu vill negligera den allmänna äganderätten, som synbarligen så många borgerliga ledamöter av riksdagen äro benägna att göra, så anför man som skäl de missförhållanden, som här ha talats om. Man säger bland annat, att det rent av är personer ur de mera burgna kretsarna, som komma ut och plocka vilda bär och på så sätt göra förfång för landsbygdens befolkning. Det är uppenbart, att detta skäl är alldeles uppkonstruerat. Folk ur de nämnda kategorierna duger inte till bärplockare; det ser man mycket bra, då man ligger på sitt sommarnöje. Man behöver bara jämföra prestationerna av de professionella bärplockarna. som efter en kort stund komma hem med mycket förnämliga resultat, och av sommargästerna, som äro ute i samma trakter och komma hem med tämligen tomma korgar. Hela detta tal om att befolkningslager, som inte ha ekonomiskt intresse av bärplockningen. skulle göra något egentligt förfång, är således, såvitt jag förstår, tämligen uppkonstruerat. Saken är helt enkelt den. att det är professionella bärplockare, fattiga människor, som plocka bär på markerna och därmed reta markägarna. Där ligger nog pudelns kärna. Det är ett näringsfång, som de ha urgammal hävd på, som man vill ta ifrån dem. och det finns intet skäl att göra detta, om man inte kan påvisa alldeles speciella förhållanden.

Nu talar man om plockandet av omogna lingon, och det byggs upp en hel pyramid av alldeles fruktansvärda argument. svenska folket är till den grad förfallet, att det ger sig ut och plockar i stor utsträckning, som det står här, omogna lingon och därmed gör skada för jordägaren. När man läser utskottets utlåtande och hör debatten, skulle man tro att det var fråga om imbeciller, som gåve sig ut och offrade tid och krafter på att plocka omogna lingon för att göra sig ett nöje av själva plockningen och eventuellt göra ohägn för andra. Jag hade tillfälle att förra året delta i utskottsdebatten, och då upplystes det, att hela hemligheten med detta plockande av omogna lingon är att dessa gå till export. Det är således folk som plockar lingon för export, som tar dem, innan de äro mogna. Det var en på området mycket sakkunnig jordbrukare, som meddelade detta vid utskottsbehandlingen. De professionella