| Onsdagen den 6 mars | Nr 14. | 47 |
bärplockare, som vilja exportera lingon, plocka dem i relativt omoget skick, då de ännu inte äro fullt lämpliga för hushållsbruk, och det är detta, som man nu vill hindra. Det är den gamla visan om att sätta stopp för exportraseriet, som kommer tillbaka i form av krav på en lagstiftning, som skulle förhindra dessa människor att bedriva sin urgamla näring.
Att på sådana argument, som av utskottet och här i debatten ha anförts, ge efter på kravet, att äganderätten skall respekteras, kan åtminstone inte jag vara med om. Även om en eller annan anordning i lagstiftningsväg skulle kunna genomföras, så kan det ur borgerlig och konservativ synpunkt sett inte ske efter utskottets linjer, och därför instämmer jag för min del med reservanterna i deras avslagsyrkande.
Herr Pettersson, Anton: Herr talman! Herr Klefbeck tyckte det var
tråkigt, att denna fråga skulle återkomma år efter år, men är inte den
omständigheten att frågan återkommer ett bevis för att den är av betydelse? Jag
vill betona, att det här inte är riksdagsmännen, som motionera för sitt eget
nöjes skull, utan de göra det därför att det ute i bygderna finns ett så stort
intresse för denna sak. Det är ju givet, att om man i en sådan här fråga skall
söka väga fördelar och nackdelar mot varandra, så tycka herr Klefbeck och
de, som ha uppträtt på samma sida som han, att det vore till fördel om man
nu skulle gå på reservanternas förslag och inte gå med på den här
utredningen, men jag må säga, att om man ser på hur läget är, så är det ju i stort
sett småbrukarna, som ha så stort intresse i den här frågan. Herr Klefbeck talar
om, att han fått ett brev från Småland. Jag har fått ett från Västerbotten,
där det konstateras, att det i de tider, när lingonen hålla på att bli mogna,
kommer folk från städer och andra samhällen, som åker ut med bilar och bussar
och plockar bort det, som lantbrukarna anse borde tillkomma dem själva. Och
jag tror inte heller, att det är fara för att skogarnas röda guld skulle komma
att inte kunna tillvaratagas. När det gäller stora marker, kronodomäner och
alla dessa bolagsskogar, så tror jag naturligtvis inte, att det skulle behövas
något förbud. men det är de små jordbrukarna, med mindre skogsmarker, som
jag anser borde ha rätt till bären på sina egna marker.
Herr Forssell talar om urgammal hävd och att man bör vara så mån om den. Ja men, herr Forssell, under åtskilliga årtionden fick man skjuta fritt på markerna, ute i skogarna. Jag vet inte, om herr Forssell skulle i det fallet vilja återgå till gamla tider. Det är kanske många, som tjuvjaga och i det fallet hålla på gammal hävd, men det är i alla fall ett faktum, att villebrådet säkerligen inte har samma värde som lingonen i våra skogar. Där ha vi emellertid lagstiftning, och där har nyligen tillsatts en kommitté, som skall utreda dessa förhållanden.
Vi skola ju inte taga ståndpunkt till frågan nu, utan det gäller bara att få en utredning till stånd, och då tycker jag det är ganska märkligt, att herr Klefbeck och de övriga socialdemokrater, t. ex. herr Åkerman, som stå på samma sida, äro rädda för att överlämna den här saken till regeringen för utredning. Jag får säga, att det är inte jag rädd för, och därför, herr talman. vill jag yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Tjällgren: Herr talman! Först skall jag be att få instämma med de
talare, som sagt under debatten, att denna fråga är synnerligen ömtålig, och
jag skulle vilja göra det tillägget, att den är kanske mest ömtålig för oss
norrlänningar. Jag har nu begärt ordet för att tillkännagiva och få till
kammarens protokoll antecknat, att om jag nu röstar för det föreliggande
utskottsförslaget, så gör jag det under den bestämda förutsättningen och i den
