10 Nr 15. Onsdagen den 22 april 1942.
J ¿1
Ang. viss överenskommelse mellan ^-^ och Bolidens gruv aktiebolag. (Forts.) här gäller en pålaga, som ju egentligen - som alla indirekta skatter - drabbar konsumenterna, i detta fall konsumenterna av halvfabrikatet. Att det gentemot dem är frågan om det tvång, som ligger i beskattning-ens natur, kan det ju inte råd-a någon som helst tvekan om. Att nu ett sådant tvång här kunnat etableras, beror på varjehanda förhållanden, som jag inte kan i allo överblicka. Klart är i varje fall, att ett viktigt moment i själva transaktion-en är handhavandet av prisregleringslagen. Detta, att priskontrollnämnden ger tillåtelse till en höjning av priset utöver vad som är betingat av produktionskostnader o. s. v., en höjning som uteslutande betingas av en önskan, att staten skall få dessa 15 procent i sin hand för det ändamål staten vill tillgodose: Bolidens linbanor - detta är väl ändå, det vill jag hävda, en användning av prisregleringslagen för ett syfte, som icke är avsett. På denna väg har det, låt vara skenbart under frivillighetens form, kommit till stånd någonting som har en utomordentlig likhet med den typiska indirekta beskattningen: acciser, tillverkningsskatter o. s. v.
N u framskymtari herr statsrådets svar, som sagt, den tanken, att om staten nu överhuvud taget är med i denna transaktion, så är statens medverkan dock en bagatell, en detalj i det hela. Det är ju ungefär som om tillverkarna av halvfabrikat stode i direkt förhållande till Boliden, och vi kunna inte tala om någon beskattning eftersom det inte blir någon vinning för kronan.
J a, det är inte så alldeles säkert. För min del har jag i varje fall alltid hävdat, att en "pålaga" - som regeringsformen uttrycker sig i sin § 73 - drabbar det svenska folket, för vilket ändamål staten än vill använda den, alltså vare sig staten tar in medlen i sina egna kassor och använder dem till sina egna ändamål i allmänhet, eller om det är något speciellt intresse, som den vill använda pengarna till. Denna tankegång kom på den tid, då riksdagen var intressera-d av konstitutionella frågor, under det förra världskriget, till uttryck i en ganska celeber fråga. Regeringen hade nämligen då på egen hand beslutat en s. k. sockeravgift. För vilket syfte? Jo, för ett syfte, som är mycket besläktat med det nu ifrågavarande. Det gällde nämligen att säkerställa sockerbetsodlingen i landet. Vissa handlande tvingades att betala en sockeravgift till sockerbetsodlingens i landet säkerställande, och åtgärden försvarades med att avgiften icke skaffade staten någon vinning. Från de partiers sida, som nu utgöra en överväldigande majoritet i svenska riksdagen, hävdades det då med bestämdhet, att man inte fick resonera på det sättet. En beskattning blir inte mera rättfärdig därför att den göres till vissa speciella behovs tjänst.
Det som gör att jag har tillåtit mig att ta upp denna sak är naturligtvis icke det speciella fallet i och för sig, utan det är det att jag har en känsla av att vi äro inne på en väg som kan föra oss mycket, mycket långt. J ag frågar mig, och jag frågar herr statsrådet: vad finns det egentligen med de tankegångar, som här ha legat till grun-d för regeringens beslut, för hinder för att regeringen på detta vis lägger en indirekt slnatt, en accis, på ungefär vilken näring som helst, som står under statens kontroll? Och det gör ju varenda näring för närvarande. Vad är det för hinder att man går fram på det sättet och sålunda skär av en väsentlig del av riksdagens beskattningsmakt?
Anledningen till att vi kommit in på denna väg är naturligtvis den, att vi röra oss med begreppet om frivilligheten, som spelar så stor roll icke bara på. denna punkt utan i hela vår krisförvaltning. Ingen kan vara mera glad än jag åt alla de frivilliga insatser i folkhushållningens tjänst, som göras för närvarande - det vill jag med allt eftertryck stryka under. Men frivilligheten är av värde och betydelse endast i den mån den verkligen är äkta, och det finns så
