Onsdagen den 6 maj 1942. Nr 17. 21
Ang. Iandets tillgodoseende med elektrisk energi (Forts) så går väl ändå allting sin gilla gång. Den utredningen kan i vissa dela-r taga både ett och två år eller kanske mer - jag vet inte hur länge - och inte behöver den under tiden verka hämmand-e på produktionen.
Sedan frågades det, om utskottsmajoriteten ansåg, att utredningen skulle gälla att förstatliga alla företag. Ja, det får väl den blivande utredningen yttra sig om, och då får man taga ställning till de olika synpunkter, som den kommer fram med. Utredningen bör bli förutsättningslös, nicd syfte att se till, att lhan får mera enhetliga taxor och en jämnare fördelning av det hela.
Det är icke riktigt att säga, att detta skulle behöva bli en skattekälla. Det ligger nu inte så till beträffande den elektriska kraften. Detta är säkerligen endast ett skrämskott, när det gäller att få fram motiv för ett avslag.
Det har sagts, att man borde vänta med att utreda denna fråga till dess det blir mera normala förhållanden och att man inte skall sätta i gång en utredning under intrycket av de tider, som nu äro rådande. Men jag kan inte förstå, att det skulle vara något att vänta med. Det är ju klart, att man bör så fort som möjligt komma fram med de förslag, som här åsyftas. Det är så många olika spörsmål, vilka, som här förut framhållits, behöva utredas, så att man bör se det hela i ett sammanhang och framl-ägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda.
l Herr talman, jag ber med vad jag sagt att få yrka -bifall till utskottets förs ag.
Herr Gärde: Herr talman! Man kan vara fullt ense med utskottet, då det uttrycker som ett önskemål att trygga landets och särskilt den svenska landsbygdens försörjning med elektrisk kraft. Frågan är givetvis på vilka vägar man bäst skall trygga detta syfte och vinna detta mål. Man kan inte bortse från att utskottets utlåtande, såsom det är upplagt i den delen, är av en mycket stor principiell räckvidd.
J ag har under min sysselsättning med uppgifter i statens tjänst under många år haft befattning med vattenlagstiftningen, och även som vattenrättsdomare har jag kommit dessa spörsmål ganska nära in på livet. Det må därför vara mig tillåtet att framhålla några synpunkter på denna angelägenhet.
Frågan om statens och det enskilda initiativets förhållande till varandra i avseende å utnyttjandet av vårt lands vattenkraft var under årtiondena före vår vattenlagstiftnings tillkomst 1918 föremål för ingående diskussioner och överläggningar. ena sidan framfördes en, man kan säga, politisk linje, som gick ut på, att vattenkraften borde förstatligas, socialiseras, så att man på den punkten komme i överensstämmelse med vad förhållandet är i åtskilliga andra länder. Å andra sidan anfördes, att vår vattenrätt vilar sedan uråldriga tider på andra grundvalar än vad som är fallet i en del av de stora kulturländerna, och att det för oss gällde att bygga vidare på dessa grundvalar. Givetvis måste härvid, som också alltid har varit fallet i svensk vattenrätt, de allmänna intressena tillerkännas en central plats och ett mycket stort utrymme, men å andra sidan ansåg man att detta kunde ske genom en begränsning av den enskildes ratt, om än nicke på det sättet,-att den enskildes rätt helt och hållet avskaffades. Man kom på detta sätt fram till något, som redan har kallats det svenska systemet, som- kännetecknas av en fri tävlan och samverkan mellan det privata och det statliga initiativet. Under detta system har nu vår vattenkraft utbyggts, och under de tvenne -sista decennierna har detta tagit särskilt stark fart med stöd av denlagstiftning, som tillkom 1918.
J ag- tror inte, att någon, som har kännedom om utvecklingen av vår vattenkraftsindustri och var kraftdistribution under denna tid, kan förneka, att det