36 Nr 17. Onsdagen den 6- maj 1942.
Ang. statsbidrag till anordnande av allmänna samlingslokaler. (Forts.)
På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas till avgörande punktvis med iakttagande att punkterna b) och c) behandlades i ett sammanhang.
Punkten a).
Herr Björkman: Herr talman! Vid detta ärende har jag jämte andra ledamöter av statsutskottet fogat en reservation. I själva saken ha vi ingen annan inställning än utskottet i övrigt, men vi ha ans-ett, att man i nuvarande kritiska läge borde avhålla sig från utgifter, som inte äro oundgängligen nödvändiga, särskilt när det som i detta fall gäller en utgift för byggnader, som man under mera normala ekonomiska förhållanden ansett sig kunna vara förutan.
Den kungl. propositionen i detta ärende grundar sig på en sakkunnigutredning av år 1937, som utmynnade i ett förslag till kungörelse om bidrag och lån av statsmedel till uppförande av allmänna samlingslokaler. 1939 remitterades förslaget för yttrande till samtliga länsstyrelser, överståthållarämbetet, en del ämbetsverk, städer och landskommuner »samt ungdomsorganisationer m. fl. Av remissyttrandena framgår, att överståthållarämbetet och fem länsstyrelser ävstyrkt förslaget, medan övriga länsstyrelser och institutioner ställt sig mera gynnsamma till själva saken. Men så gott som sam-stämmigt ha samtliga de hörda myndigheterna och institutionerna hänvisat till tidsläget och framhållit, att med igångsättande av verksamheten borde anstå, tills mera normala tider inträda.
Dessa yttranden avgåvos hösten 1939. Vårt ekonomiska läge har sedan dess inte förbättrats. Statsskulden har ökat från 2,600 miljoner kronor vid utgången av år 1939 till mellan 6 och 7 miljarder kronor i närvarande stund och fortsätter alltjämt att stiga. Budgeten kan inte tillnärmelsevis balanseras, och nya skatter måste tillgripas. Under dylika förhållanden måste ett uppskov med verksamheten vara starkt motiverat. Jag har därtill den uppfattningen, att då skatterna äro så tyngande som nu är förhållandet, bör man vara försiktig med utgifter, som icke kunna anses absolut nödvändiga, så att inte skattedragarna ges anledning till klander mot riksdagens sätt att använda de medel, vilka de med uppoffring av egna bekvämligheter och genom sänkt levnadsstandard fått avstå till det allmänna.
En annan återhållande faktor borde även knappheten på byggnadsmaterial vara. Det kan inte vara riktigt att framskapa -en konkurrens därom med den ur social synpunkt långt viktigare bostadsproduktionen. Detta har även av departementschefen anförts i propositionen, och den isynpunkten, anser jag, borde starkt beaktas. Vidare komma dessa byggnader att med nuvarand-e materialpriser betinga ett alltför högt pris, varför svårigheter säkert komma att uppstå för föreningarna att förränta och amortera dem. Detta kan lätt leda till skada för föreningslivet i stället för att, som man nu vill, hjälpa det, ty att dr-agas med ekonomiska bekymmer måste ju medföra svårigheter.
För övrigt ha vi nog andra och mera närliggande problem på t. ex. undervisningens område. Jag tänker här på våra folkhögskolor, som inte alls äro utbyggda till den omfattning, som denna undervisningsform förtjänar, och vilka säkert på ett bättre sätt gagna ungdomen än här ifrågasätta åtgärder.
Den utformning, som statsutskottet givit sitt yttrande beträffande huvudmannaskapet för dessa lokaler, det vill säga att föreningarna själva skola handha vården och förvaltningen, kan näppeligen vara tillfredsställande. Jag tror också., att man därmed räcker ett finger åt den nöjesindustri, som man elj-est under den senaste tiden så gärna och så ivrigt velat bekämpa.
Herr talman! Jag ber att. få yrka bifall till den av mig avgivna reservationen.
