Nr 17. Onsdagen den 6 maj 1942.
Ang. statsbidrag till anordnande av allmänna samlingslokaler. (F orts.)
Vad är det då som har föranlett, att man trots detta läge ändock föreLr utgifter på i detta ögonblick tre miljoner kronor för detta ändamål? Statsskottet motiverar anslagskravet med att det »icke minst i allvarliga kristir är betydelsefullt, att medborgarna i ett land med demokratiskt statsskick av brist på samlingslokaler hämmas i sina möjligheter att överväga och yfta de krävande spörsmål, som då ständigt anmäla sig». Det är alldeles vet, att sådana överväganden skola kunna äga rum, och att bryta en lans r detta är egentligen att slåss med väderkvarnar. Ser man emellertid litet rmare på statsutskottets motivering och försöker att finna grunden för den, unnar man inför vissa tydningssvårigheter. Skall statsutskottets utlåtande das så, att vi ännu icke ha nått ett demokratiskt styrelsesätt, därför att Lsten på samlingslokaler verkar hämmande på samhällsskickets funktioner? ro de möjligheter, som förefinnas i form av skol- och andra lokaler och des användande för detta ändamål, verkligen tillvaratagna? Arbetar demoatien i vårt land verkligen under så otillfredsställande och obekväma forar, att den ännu icke har nått den grad av effektivitet, som är nödvändig r att den skall kunna sägas fylla sitt ändamål? J ag ställer den frågan, herr man. Och om den besvaras nekande, om det alltså här gäller ett av de>kratiens grundvärden, som ännu icke blivit tillgodosett och som därför en under de mest pressande yttre förhållanden måste räddas åt vårt folk, r jag en ny fråga: Ar det verkligen så, att demokratien skall kunna vinna i fulla livskraft endast under förutsättning av ekonomiskt understöd från t allmännas sida?
Det var, herr talman, förvisso icke på den vägen, som demokratien gjorde t genombrott här i landet och jag vågar säga, att hade den sökt den vägen, de den aldrig nått sin mal. Det var på ansträngningarnas väg och under ntstånd som den gick fram och växte sig stark. Och vad den icke minst de att kämpa emot var bristen på samlingslokaler. Men de tillkommo och apades i alla fall. Icke med stöd av statsmyndigheter och genom anslag, n lätt kunde förvärvas genom besittningen av en voteringsmajoritet. Det r andra metoder som användes, mindre bekväma men mera härdande. Det r fattigt folk, arbetande mot knappa avlöningar och med en lång arbetstid, n målmedvetet och länge lade slant till slant för att skapa sina samlingsraler och ofta även efter en lång och tröttande arbetsdag åtog sig ännu gra strävsamm-a arbetstimmar för att medverka vid det nödvändiga husgget. På det sättet växte runt omi vårt svenska land upp en rad av mlingshus, först missions- och frikyrkolokaler, där menige man samlades r att höra Guds ord predikas under de former som de satte högt, och sedan den av folkets hus, som haft en sådan betydelse icke minst för vår arbetarLss. Det blev ofta fula och konstlösa lokaler, men de voro skapade av en r som försatte berg. Mången såg ned på dem, men måste i alla fall icke vi a, även vi som vid deras tillkomst kanske sågo dem med motvilja eller lik.tighet, betrakta dem som rörande minnen av en stor folkrörelse, som efter na linjer med egen kraft gick att i grunden omdana ett samhälle.
Har den kraften nu sinat ut? Är det så med demokratien som med så myct annat mänskligt, att när allt fallit den till, börjar redan märgen täras h stjfrkan försvinna? Kan den nuvarande generationen och vad som rör r inom den icke av egen kraft åstadkomma vad den gångna kunde under igt knappare förhållanden och med långt mindre resurser? Måste verkligen idet ifrån staten vara förutsättningen? Det är ett bräckligt stöd, ty redan t, att det begäres, är ett svaghetstecken, ett bevis att de andliga resurserna ta att sina. Statsbidrag kunna aldrig ersätta de styrkekällor, som ligga 1 mensamma ansträngningar att nå ett gemensamt mål.
