12 Nr 15. Onsdagen den 22 april 1942.
Ang. viss överenskommelse mellan industrikommissionen och Bolidens gruvaktiebolag. (Forts.)
hjälpa sig fram med de s. k. frivilliga överenskommelserna och lyckas däri av den anledningen - här stryker jag under en mycket väsentlig punkt - att vi nu ha att räkna med människor, som inte äro fria längre utan i allt sitt leverne beroende av statsmyndigheterria, medan vi däremot ha en regeringsform, som rör sig med fiktionen att det finns fria medborgare här i landet.
Jag ber, att jag icke måtte bli missförstådd. Jag har inte någon romantisk önskan om återgång till det tidigare läget. Jag säger ingenting ont om den ordning, vi nu ha, jag bara konstaterar dess konsekvenser i konstitutionellt hänseende. -
Men låt mig nu för ett ögonblick acceptera herr statsrådets tankegång, att det här ändå inte är något grundlagsstridigt: att man formellt hållit sig inom grundlagens ram, att det ändå är frivillighet det gäller. Jag skulle vilja säga, att även om man utgår från ett sådant betraktelsesätt, kan man törhända komma till ett annat resultat vid bedömande av den konstitutionella frågan än vad herr statsrådet gjorde. Herr statsrådet resonerar väl på följande sätt: grundlagen står kvar, den får gälla i de fall, som den hänför sig till; däremot får dess regler inte någon tillämpning på det helt nya område, som vuxit upp under krisförhållandena, området för de s. k. frivilliga överenskommelserna med näringslivet. « -
Herr statsrådet känner väl sålunda icke i detta läge något behov av att ge grundlagarna en tolkning och tillämpning i överensstämmelse med deras ursprungliga anda, känner icke något behov att sörja för att riksdagen skall få en maktställning, som i det nuvarande läget ungefärligen motsvarar den ställning den haft förut, utan herr statsrådet håller sig strängt till bokstaven och säger att det här är helt utanför grundlagens bokstav. Jag tillåter mig utveckla tankegången, utan att påstå att den precis är herr statsrådets, därhän, att vår gamla ärevördiga grundlag alltså må stå kvar sådan den är. Livet pulserar vid sidan av den, men den står kvar på samma sätt som t. ex. den till synes besynnerliga § 75 i vår regeringsform, som talar om hur markegångstaxor skola fastställas. Man undrar, varför grundlagen skall sysselsätta sig med den saken. Jo, den gör det ju därför att den var av särskild betydelse förr med hänsyn till sin inverkan på grundskatterna. Nu står denna § 75 kvar i regeringsformen såsom ett ärevördigt minnesmärke från en svunnen tid.
Vad jag nu fruktar är naturligtvis att vi kunna komma till en tid, då även beskattningsparagraferna stå kvar såsom lika ärevördiga minnesmärken från en svunnen tid.
Jag har en helt annan syn på detta problem än den herr statsrådet gav uttryck åt. Jag menar nämligen att det just i en brytningstid, då vi komma in i helt nya förhållanden, eftersom hela vårt närings- och samhällsliv ställes på en annan fot än förut, är angeläget att värna och utveckla vår författnings grundtankar, så att man, även om man tycker att deras bokstav inte är tillämplig, i varje fall ser till att deras anda blir gällande. I viss mån får man därvid kanske slå in på nya banor, men det gäller att vidhålla gamla grundtankar.
Jag skall be att få åberopa. vad herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet sade häromdagen i denna kammare. Han sade, att just i en kristid är det angfelägnare än någonsin för en rättsstat att lagstifta, med andra ord att se till att rättsutvecklingcn befinner sig i takt med de faktiska förhållandenas utveckl1ng.-Annars står rätten där såsom ett rudiment, som inte mäktar så att säga ta sig an samtidens problem. Det är precis enahanda synpunkter som jag tillåtit mig att urgera på det konstitutionella livets område.
Jag känner ju den invändning, som ofta framkommer i sådana här sammanhang, att det är gott och väl med dylika synpunkter, men det går inte för sig
