4 Nr 17. Onsdagen den 6 maj 1942.
Ang. statsbidrag till anordnande av allmänna samlingslokaler. (Forts)
allehanda samhällsangelägenheter och att de skola -kunna samlas i tillräckigt stort antal för att icke eventuella beslut skola. få den karaktären, att det gentligen beror på vem som först besätter bänkarna i en lokal, hur besluten i ventuella tvistefrågor skola -komma att utfalla. Jag har därför närmast anett, att det i demokratiens samhälle är en saimhällsangelägenhet av första ordningen att samhället skall sörja för att medborgarna få tillfälle att samlas - ett land med vårt klimat även inomhus under den tid, då väderleken inte tillåter några överläggningar under bar himmel. Jag skulle kunna utveckla denna. rågl-a närmare, om så vore påkallat, men jag tror inte att det kan vara belöv* igt.
l fråga om arbetskrafttillgången och materialtillgången vill jag fästa uppiärksamheten på att det i -departementschefsanförandet sär-skilt understry;es, att om det visar sig, att tillgången på byggnadsmaterial icke skulle räcka ill täckande av alla slags byggnadlsbehov, företräde skall ges åt de mest angelägna, dit jag då i första hand räknar bostadsbyggandet. Detta vill med ndra ord säga, att frågan om beviljandet av statsbidrag till sådana samlingsakaler, om vilka det kan komma förslag, skall vägas emot andra byggnads»ehov, som anmäla sig, och detta är en av anledningarna till att beslutanderäten har l-agts i Kungl. Maj:ts hand, under det utredningsm-ännen för sin del ade tänkt sig, att den skulle läggas hos statens byggnadslånebyrå.
Jag erkänner att det var ett äkta tonfall i de bekymmer för statsfinanserna, om uttalades av ett par tal-are här och icke minst av herr Wistrand, och det ,r ju kl-art, att man icke har rättighet att nu bortse ifrån de stats-finansiella iänsynen. Men det är ju alltid så, då beslut skola fattas om statsutgifter, att nan väger emot vartannat ändamålets betydelse och de utgifter som man ill låta samhället betala för ändamålet, och tyvärr komma vi människor sälan till riktigt samma resultat, då vi skola avväga, huruvida ett ändamål verkigen har sådant värde, att man anser sig kunna även i bekymmersamma tider ffra samhällets pengar därpå eller icke. Jag bara konstaterar, att i statsLtskottet ha åtminstone representanterna för tre av de partier, som äro repreenterade där, för sin del tydligen sagt sig, -att samlingslokalerna ha det värdet ir allmän synpunkt, att man får låta alltför stora statsfinansiella betänkligieter träda i bakgrunden. Det rör sig ju för närvarande inte heller om alltför åldsamt tilltagma. belopp. De tre riksdagspartiernas representanter i utskotet ha tydligen funnit, att ändamålet är tillräckligt välmotiverat för att man nte skall vägra det samhällets stöd, och även det parti, herr Wistrand repreenterar här i kammaren, har ju i statsutskottet i varje fall icke enat sig om .tt avslagsl-injen vore den riktiga. Två representanter för samma parti ha ju ydligen anslutit sig till majoriteten i utskottet och praktiskt taget då också ill Kungl. Maj:ts proposition i ämnet.
Att jag för min del har ansett, att man inte nu skulle ytterligare uppskjuta Ngöran-det i denna sak, beror på två omständigheter. Den ena är, att de statsinansiella skälen otvivelaktigt kunna komma att åberopas åtminstone under le närmaste tio åren med kanske icke fullt lika stor styrka som i dag men i illa fall med mycket stor styrka, eftersom ju de nuvarande försvarsutgifternas lterbetalning kommer att medföra en ganska betydande eftersläpning. Dessutom veta vi ju alla, att vi komma att bimda oss för försvarsutgifter av en- otroigt mycket högre storleksordning än vi under förkrigstiden ansågo oss beiöva räkna med. Det ena skälet är alltså, att ett uppskov på grund av denna datsfinansiella motivering rimligtvis måste bli ett mycket långt uppskov.
Det andra skälet är, att sedan man har lyckats med mer eller mindre goda nen ofta säkerligen ganska goda skäl upparbeta den föreställningen, att vi itsätta vår ungdom för en moralisk förfallsperiod närmast på grund av den
