Onsd-agen den 22 april 1942. Nr 15. 13
Ang. viss överenskommelse mellan indastrikommissionen och Bolidens gruvv aktiebolag. (Forts)
att riksdagen blandar sig i allt sådant utan det måste i alla fall regeringen sysselsätta sig med. Jag medger det, och jag medger det helt och fullt. Men vad jag inte kan medge är, att det vore omöjligt för regeringen att reda upp sådana här saker på förhand. Då regeringen ställes inför nya problem, då den kommer in på den tanken att tillämpa ett nytt tillvägagångssätt såsom i detta fall, ett tillvägagångssätt som åtminstone tangerar riksdagens rätt - så långt kunna vi väl vara ense, herr statsrådet och jag - varför skulle inte regeringen då kunna komma förtroendefullt till riksdagen och - icke precis lägga fram detta avtal för att sedan avvakta riksdagens godkännande därav, ty det förstår jag att man inte kan för riksdagen, men - tala om för riksdagen att det i vissa lägen blir behövligt att anordna en indirekt beskattning av vissa fabrikat för att därmed främja vissa andra företag? Man kan lägga fram detta på samma sätt som man i fjol lade fram frågan om utjämnandet av ma.rknadspriserna på vissa förnödenheter, den s. k. clearingen; man kan lägga fram saken generellt och be att få ett generellt godkännande. Man kan be att riksdagen tänker sig in i saken och ser efter, om den har något att invända emot att man gör så och så. När man fått denna fullmakt, kan man gå vidare. På så sätt kommer man först och främst ifrån det där tråkiga och efter våra svenska begrepp så osympatiska system, som vi ofta fått uppleva i riksdagen, att Kungl. Maj:t först vidtager en sådan åtgärd, som har betingats av det utomordentliga läget, men som i varje fall ligger långt ute på det konstitutionellt tillåtligas gränsmarker, och sedan skaffar sig riksdagen-s godkännande efteråt. Så gick det till då förmalningsersättningen för förs-ta gången infördes, så gick det till med clearingförfarandet - först anordnade Kungl. Maj:t clearing i en del fall och efteråt begärdes riks-dagens godkännande - och så.- har det skett i en fråga, som riksdagen just inte har uppmärksammat men som herr statsrådet snuddade vid i sitt anförande, nämligen då Kungl. Maj:t under föregående år träffade ett mycket stort antal avtal om leveranser av för folkhushållningen viktiga varor, vilka avtal, om jag inte misstar mig, gälla många tiotal miljoner kronor. Först sedan avtalen ingåtts har det kommit en sorts hemställan om godkännande av åtgärden, så tillvida nämligen att saken anmälts i statsverkspropositionen. Men särskilt kommer man naturligtvis ifrån det system, som tycks ha varit avsett att tillämpas i detta fall, nämligen att saken skulle skötas av regeringen helt och hållet på egen hand utan att man brydde sig om riksdagen.
Nu lär herr statsrådet möjligen tänka att bakom dessa funderingar står en ensam man, som tagit till sin uppgift att i denna vilda tid i alla väder slåss för sådana där förlegade konstitutionella synpunkter; det må vara hans respektabla hobby, det spelar ändå inte någon större politisk roll - i varje fall bryr sig inte riksdagen om sådana saker. Jag tror att den tanken är alldeles riktig. Såvitt jag kunnat bedöma stämningen bland mina kamrater här i riksdagen, är det verkligen så att det inte finns något intresse för dessa saker; det är den nakna sanningen. Riksdagen är till freds med att arbeta i gamla invanda former; och att en helt ny värld nu utvecklar sig vid sidan av riksdagen, där konungen nu i stället råder på egen hand, tror jag att de flesta inte bry sig så. mycket om. Men, herr statsråd, jag ser inte heller problemet så, att det här är fråga om två parter, som tvista om vars och ens rätt och hävda sina intressen gentemot varandra, utan så, att vi i dessa tider skola förena oss i det gemensamma intresset att behålla riksdagen i den ställning och det ansvar som den har haft och alltjämt bör ha i svenskt statsliv.
För det ändamålet är det inte nog att respektera bokstaven i vår under helt andra levnadsförhållanden tillkomna regeringsform - jag upprepar, att jag inte vill riktigt erkänna att ens det har skett i detta fall - utan det gäller ock
