68 Nr 17. On-sdagen den 6 maj 1942.
Lagförslag om straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar m. m. (Forts.)
kollegers och på konsumenternas bekostnad. När därför Kungl. Maj:t nu föreslår vissa straffskärpningar för överträdelser av ransoneringsförfattningarna och dessutoni- vill bereda möjlighet att helt stoppa illojala företagare i deras verksamhet medelst ett handelsförbud, kan man enligt min mening inte med fog inotsätta sig åtgärder i denna riktning.
Men även om jag således i princip anser en skärpt lagstiftning under nuvarande förhållanden motiverad, måste jag ställa mig ytterligt betänksam till den form, som propositionen har givit bestämmelserna om detta handelsförbud. Dessa betänkligheter äro av både principiell och praktisk art. Jag skall inte ingå på principfrågorna, ehuru det skulle kunna vara av stort intresse. Jag tror det skulle föra något för långt. Däremot vill jag understryka några av de mera praktiska skälen. Ett handelsförbud av det slag, som här föreslås, kan medföra så utomordentligt hårda verkningar för den drabbade, att dessa bli vida allvarligare än det straff, som kan komma att ådömas honom även med de nu föreslagna skärpta bestämmelserna. Ett dylikt för-bud kan även på ganska kort tid verka hart när ruinerande på ett företag. Vidare måste man betänka, att det icke bara är företagaren själv som beröres. Förbudet kan också. komma att drabba de hos honom anställda genom att de bli berövade sitt arbete, vilket ju då sker utan någon som helst skuld från deras sida. Det är sålunda ytterst angeläget att här skapa nödiga garantier för rättssäkerheten.
Jag har därför motionsvis framfört det yrkandet, att handelsförbud icke skall få meddelas av kristidsmyndigheterna, utan endast av domstolarna. Vidare har jag hemställt, att handelsförbud endast bör ifrågakomma, ifall vederbörande företagare dömes till ansvar för brott mot ransonerings-eller prisbestämmelse. Vid dessa yrkanden har jag utgått från den uppfattningen, att endast domstolarna äro fullt kvalificerade att utreda och avgöra den viktiga och svårbedömliga frågan, om ett handelsförbud är motiverat. Kommissionerna äro som bekant tillskapade för helt andra ändamål.
l sitt utlåtande har nu första lagutskottet å sid. 18 framhållit, att »jämväl utskottet har hyst betänkligheter mot att lägga så vidsträckta befogenheter i kristidsmyndigheternas liänder", som lagförslaget om handelsförbud innebär. Utskottet säger sig därvid ha fäst särskild vikt vid att förutsättningarna för rätten att meddela förbud äro tämligen obestämt angivna i lagförslaget. På dessa skäl har utskottet, sid. 22 nederst, förordat den ändringen i lagförslaget, att förbud ej må meddelas i annat fall än då åtal blivit väckt för gärning, på vilken förbudet grundas. Blir åtalet ogillat, i underrätten eller av högre instans, skall förbudet enligt utskottets förslag omedelbart hävas. - Dessutom har utskottet i anledning av en annan motion föreslagit, att då handelsförbud meddelas, skall beslutet liärom kunna överklagas hos regeringsrätten. Enligt propositionen skulle klagomål avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.
De ändringar i propositionen, som utskottet sålunda har föreslagit, äro utan tvivel värdefulla ur näringslivets synpunkt. Risken att en näringsidkare utan tillräckliga skäl drabbas av handelsförbud har med dessa ändringar väsentligt ininskats. Innan ett sådant förbud kan meddelas, måste nämligen en grundlig undersökning av omständigheterna i samband med den påstådda överträdelsen ha ägt rum genom vederbörande polismyndighet, och det är klart att kristidsniyndiglieterna på det viset få ett vida mera omfattande material att gå efter, då det gäller för dem att ta ställning till frågan, om handelsförbud bör meddelas eller icke. - -
Men även med iitskottets förslag till bestämmelser kvarstå alltjämt vissa ganska allvarliga betänkligheter. Hur grundligt och samvetsgranten polisundersökning än sker, kan den ändå inte ge en tillförlitlig fingervisning om
