Onsdagen den 13 maj 1942. Nr 18. 27
Anslag till folkskoleseminarierna. (Forts) de läsåret, kommer detta sem-inarim ändå att ha två seminarieklasser. Kalmar seminarium har för närvarande endast två klasser, och skulle ingen ny klass intas där till nästa år, kommer det att arbeta med endast en klass, och det kan väl inte anses tillfredsställande. Det synes som om riksdagen genom att besluta, att Kalmar seminarium under nästa läsår endast skall ha en klass, skulle ta ståndpunkt till frågan om detta seminariums nedläggande, utan artt direkt ha utsagt detsamma.
Principiellt kan man fråga: bör Kalmar seminarium uppehållas, eller skall man ha seminariet förlagt till Stockholm? Detta ligger ju mera centralt, har det sagts. Jag skall inte gå in på fördelarna av Stockholms eller Kalmar seminarium. Här är nu sagt, att Stockholms seminarium skulle vara värdefullt att bibehålla på den grund, att det är provårsseminarium. Men Kalmar seminarium är värdefullt från andra synpunkter, på grund av de pedagogiska undersökningar, som bedrivas där och som äro erkända av pedagoger landet runt.
Men jag skall se det från en annan synpunkt: Det kan ej vara ett statsintresse
att allt för många statsinstitutioner förläggas till Stockholm. Statsrevisorerna ha i sin berättelse föregående höst hemställt, att statsmakterna måtte ta under övervägande, huruvida inte en del verk och anstalter borde flyttas från Stockholm till landsorten. Stockholm drar genom sin storlek till sig en hel del institutioner, som det kanske eljest inte skulle vara berättigat att ha förlagda här. Det är visserligen nödvändigt att ha en del administrativa centrala verk förlagda i huvudstaden på grund av att de skola stå i nära kontakt med landets styrelse och varandra, men finns det några institutioner, som med fördel böra kunna förläggas till landsorten och städerna ute i landet, så måste det väl vara undervisnings- och utbildningsanstalter. Det måste vara till fördel för undervisningen att de skolor vari denna bedrives äro förlagda på en lugn plats, och storstadens pulserande liv kan inte giva det lugn, som en landsortsstad eller landsbygden kan ge. Det synes mig därför vara skäl att så långt det är möjligt förlägga utbildnsingsanstalterna mera i landets olika delar. Levnadskostnaderna bli även billigare för dem, som där söka sin utbildning. Och i dessa tider få vi även tänka på att evakuering av befolkningen från storstäderna kan komma i fråga. Och vidare, så är det besvärligare att skaffa livsmedel och andra förnödenheter för folket som äro bosatta i de stora centra. Detta är ytterligare skäl för att man inte skall vidta åtgärder, som verka i en helt annan riktning. - Från dessa synpunkter synes det mig rent principiellt vara en fördel, att man inte söker förlägga dessa anstalter i alltför stort flertal i landets huvudstad. under motivering att en anstalt där kommer att ligga. mera centralt än i någon annan del av- landet. Därtill kommer naturligtvis även, att dessa landsortsstäder, där seminarier bli förlagda, komma att utgöra ett centrum för en mindre del av landet och för de elever, som söka sig dit. Det är detta, som är den egentli-ga innebörden i den föreliggande reservationen. De andra kraven avse blott utredning. Jag anser därför, att denna fråga är av så stor betydelse, att man inte bör besluta i annan riktning.
Jag hemställer följaktligen, herr talman, om bifall till den av mig m. fl. undertecknade reservationen.
Herr statsrådet Bagge: Herr talman! Spiritus rector bland reservanterna har ju uppväckt de lokalpatriotiska andarna med den skicklighet, som är honom egenoi dessa taktiska frågor, och därför har nu stor oro uppkommit speciellt i fråga om Kalmar. Vi ha här hört representanter för dessa intressen ge uttryck harat. Jag skulle emellertid bara vilja påpeka två saker. Det ena är, att jag tror. att den där oron är synnerligen obefogad, och det andra är, att antagandet att Kungl. Maj:ts och statsutskottsmajoritetens förslag skulle inne
