Sida:Rd 1942 A 2 FK 2 15 23.djvu/225

Den här sidan har inte korrekturlästs

Onsdagen den 13 maj 1942. NI 18- 39

Anslag till småskolesemirzarierna. (Forts) mig mot ett sådant tillvägagångssätt, som här föreslås. Här skall man inte ha ett småskoleseminarium för utbildning av småskollärarinnor, utan någon sorts allmän läroanstalt för utbildning av flickor, som eventuellt kunna ha nytta av denna utbildning för framtiden. Det är egentligen hopplost att kampa emot sådana synpunkter, ty några förnuftsskäl få ju inte göra sig hörda, D

När landshövdingen i Norrbotten ibland är ute och resonerar med invanarna i Tornedalen, för vilka Haparanda så att säga utgör den kulturella medelpunkten, är han-angelägen att framhålla nödvändigheten av yrkesutbildning, framför allt jordbruksutbildning. Han har påvisat, hurusoni oföretagsamheten där uppe, särskilt när det gäller jordbrukarna, är av sadan art att något måste göras. Vore det då inte bättre, att dessa flickor, som nu matas in i smaskoleseminariet, i stället matades in t. ex. i en praktisk realskola med hushållsgöromål, gärna lanthushållsgöromål? Då hade de någon nytta och glädje av sin utbildning, och 76 procent av de utexaminerade behövde inte snarast lägga åt sidan de kunskaper, som de inhämtat, för att hitta på något annat. Jag kan inte förstå annat än att man från norrlänningarnas sida borde kräva av staten, och kräva alldeles bestämt, inrättandet av skolor där uppe, som fyllde en verklig uppgift. Riksdagen skulle helt enkelt inte lämnas något val när -det gäller att upprätta sådana utbildningsanstalter. Jag tror inte heller, att riksdagen skulle opponera sig däremot. I fråga om seminariet i Haparanda ligger det emellertid till på ett helt annat sätt, såsom jag här har visat med den statistik, som jag fått av rektorn vid seminariet, och jag har ju också fått stöd av departementschefen i hans proposition.

Jag kan, herr talman, för mitt samvetes skull inte gärna göra annat än att yrka bifall till vad den kungl. propositionen föreslår och hemställer således om bifall till den av mig avgivna reservationen.

Häri instämde herr Norman.

Herr Pauli: Herr talman! Herr Oscar Olsson har hållit ett långt anförande och har tillika sagt, att han tyckte, det var hopplöst att hålla detta långa anförande. Det kan jag i viss mån förstå, ty dels står han ju såsom ensam reservant mot hela det övriga statsutskottet, dels intar han den otacksamma ställningen såsom advokat för Kungl. Maj:t och ecklesiastikministern och finner så till sin, besvikelse, att innan han hunnit hålla sitt försvarstal för Kungl. Maj zt, kommer ecklesiastikministern och säger, att Kungl. Maj:t egentligen ingenting har emot att kammaren intar den ståndpunkt, som utskottet föreslagit. Det äir inte särskilt roligt att vara försvarsadvokat under sådana omständigheter, och jag måste beundra den energi, som min vän herr Oscar Olsson i denna utsiktslösa situation likväl utvecklat.

Jag skall inte försöka bemöta honom i varje särskild punkt, ty det skulle verkligen ta alltför lång tid, och dessutom är ju en mycket stor del av kammarens ledamöter för närvarande nere och äter lunch, så att de ändå inte

skulle få höra mina synpunkter. Men jag måste opponera mig, när herr Oscars

Olsson sä.,gei, att vi i iilskotlot inte tagit någon hänsyn till sakliga synpunkter. Det är tvärtom just vad vi ha gjort. Vi ha förvisso, herr talman, klart för oss, att det finns en betydande arbetslöshet bland småskollärarinnorna, men vi ha i detta fall, såsom det framliålles i utskottsutlåtandet, försökt att ta särskild hänsyn just till förhållandena i Tornedalen och speciellt då behovet av utbildning av finsktalande lärarinnor för finnbygderna. Jag förstår inte, hur herr Oscar Olsson kan komma med ett sådant resonemang, som han framförde här alldeles nyss, då han sade, att låt vara att det skälet kan åberopas, men varför skall man för det ändamålet behöva ha en övningsskola just