22 Nr 15. Onsdagen den 22 april 1942.
Qing. statens bosättnin-gslån. (Forts.)
Dessa små anmärkningar, herr talman, som direkt äro hämtade ur den praktiska erfarenheten, har jag velat föra fram i förhoppning att man, trots de negativa uttalanden som departementschefen och statsutskottet ha gjort, möjligen skulle kunna uppnå resultat med mycket enkla åtgärder. Genom dessa åtgärder skulle man kunna nå en bättre effekt med dessa statens pengar. Den bättre effekten betyder i detta fall, att statens pengar komma till verklig nytta för ett antal nybildade hem.
Herr Björnsson: Herr talman! Jag har haft rätt mycket att göra med riksbankens förvaltning av bosättningslånefonden och har också haft litet att göra med den granskning, som från olika håll har verkställts. Jag skall be att få instämma i det påståendet, att man naturligtvis kan konstatera, att många använda dessa medel oförståndi gt och att den nuvarande organisationen inte medger någon kontroll av, huruvida en bosättningslåntagare använder sitt lån för uppgivet ändamål, och inte heller medger någon sådan rådgivning, som den siste ärade talaren efterlyste.
.Vad rådgivning beträffar har man dock gjort så mycket, att man till varje lånesökande utlämnar en broschyr, som innehåller en del råd, men, det är klart, att det inte gör samma effekt som en verklig, muntlig rådgivning under en överläggning. Detta skulle förutsätta, att man hade en organisation, som vore för staten mycket dyrbarare än den nuvarande ortsombudsorganisationen.
Det är naturligtvis riktigt, att riksbanken gör sig skyldig till många misstag; den lämnar ut lån till personer, som icke ha gjort sig kända för skötsamhet, vilket är en förutsättning, helt enkelt därför att ortsombuden inte alltid äro i tillfälle att kontrollera vederbörandes föregående och de utsikter, som finnas att de skola sköta sig.
De missbruk som ha förekommit äro säkert mycket färre än vad man skulle tro, om man fäster sig vid tidningsmeddelanden som ha förekommit. Det finns flagranta fall av missbruk, det är inte min-sta tvivel om det. Men om man dömer efter återbetalningsviljan och den faktiskt verkställda återbetalningen, har denna rörelse visat sig vara mycket mindre förlustbringande än man från början befarade. Det visar undersökningar, som vi ha gjort.
Nu vill jag emellertid fästa uppmärksamheten på att de önskemål, som särskilt herr Linnér har understrukit med rätt stor utförlighet, tillmötesgår man delvis i propositionen och utskottsutlåtandet. Man begär nämligen ett anslag på 15,000 kronor för en undersökning för bedömandet av hur man skall åstadkomma en effektiv rådgivning och eventuellt en effektiv kontroll. Jag vill emellertid säga, att det rör sig dock om lån, det är ingen present, som staten ger lånesökanden. Man får naturligtvis inte, om man inte vill förlora viktiga värden, alltför mycket kringskära en låntagares möjlighet att begagna lånet.
Jag skall inte närmare gå in på vad som anförts beträffande sådant som kombi.nation av bosättningslån och avbetalningslån, möjligheterna att för rimlig kostnad kontrollera, att en uppgiven plan verkligen genomföres, eller möjligheterna att motverka affärsidkarnas helt naturliga önskan att sälja så dyra möbler som möjligt. Det är förvisso besvärliga problem.
J ag-vill emellertid framhålla, att befolkningsutredningen - till vilken jag inte hör - ägnat denna fråga mycket stor uppmärksamhet, vilket jag kommit underfund med genom att man från olika håll inhämtat upplysningar hos riksbanken och genom att man begärt nämnda 15,000 kronor, för vilkas användning det föreligger en plan utarbetad. Jag tror därför, att man har utsikt att till nästa år få förslag till de reformer, som vid en noggrann prövning kunna visa sig genomförbara och lämpliga.
