60 Nr lb. Onsdagen den 13 maj 1942.
Ang. expropriation m. m. för komplettering av ofullständiga jordbruk.. orts.
under tiden före förra världskriget på små brukningsdelar, ty då var marknaden fri. Då var det modernt att skapa små jordbruk, som växte upp i tusental inte minst nere i Skåne. Det var ingen som knorrade på den tiden, när man kunde köpa tillskottsfoder i obegränsade mängder och när man kunde producera hur mycket som helst och ändå finna avsättning därför. Men när statsmakterna under den kris, som vi hade att brottas med i början på 1930-talet, tvungos att vidtaga åtgärder till stöd för våra eljest bäriga jordbruk, d. v. s.. de större och medelstora jordbruken, gingo dessa atgärder i mycket, mycket. stor utsträckning ut över de ofullständiga jordbruken. Deras försörjningsmöjligheter försämrades ganska väsentligt. -
Vi motionärer mena, att det redan nu är tid att vidtaga alla tänkbara åtgärder för att ge värt stöd ät de mindre jordbruken. I det som vi motionärer ha begärt ligger ett synnerligen viktigt stöd, även -om det inte kan hjälpa i så stor utsträckning som-man kanske på sina håll tänker sig. En sådan åtgärd kan ju inte få komma 1 fråga annat än där jord kan säljas till förstärkning av ofullständigt jordbruk utan att man skadar det jordbruk, från vilket jorden skall tagas. Det finns emellertid åtminstone i Skåne en hel del stora jordbruk, omgivna av en hel rad av småbruk på en 8, 10, 12 tunnland, som äro i mycket stort behov av tillskottsjord. Jag har alltid menat, att om en egendom på 400 å 500 tunnland eventuellt skulle tvingas sälja en viss areal till förstärkning ät slmååaruk, skulle detta större jordbruk inte därigenom taga någon som helst s a a.
Jag fäster för min del lika stor vikt vid förköpsrätten, om vilken vi motionerat och som utskottet också har tagit upp, som jag fäste-r vid expropriationeförfarandet. Man kan aldrig hjälpa små ofullständig-a jordbruk med förstärkningsjord, där ingen jord finnes att köpa. Där småbruken ligga sammangyttrade tätt intill varandra, kan man inte hjälpa dem på annat sätt än genom att slå samman ett par stycken. Men även här bör man gå fram med mycket stor försiktighet. Man kan ju inte tvinga människor att avstå från sina små jordbruk. Men det händer ganska ofta, att ett sådant litet jordbruk utbjudes till försäljning, utan att det är någon närmare anhörig som är spekulant - det säljes alltså i öppna marknaden till den högst bjudande. Då mena vimotionärer, att närboende grannar böra ha förköpsrätt. De få överta jordbruket och dela upp det till förstärkning av sina förut svaga egendomar. Det är väl ingen som skulle vilja påstå, att något sådant vore på. något sätt orättmätigt eller skadligt. Man får väl ändå erkänna, att det är ett steg i den riktning, som jag tar för givet alla innerst inne äro överens om att man bör gå för att hjälpa dessa små jordbrukare, som så väl behöva hjälp.
Jag har redan tidigare hört uttalandet, att man inte skall gå åstad och öva större våld än nöden kräver. Man behöver inte hysa några farhågor för att man skall förfara så beträffande den lag som man här siktar på, lika litet som man har övat större våld än nöden krävt på de områden, där man red-an nu har expropriationsmöjligheter. Jag tänker närmast på möjligheterna att anskaffa jord för vägbyggnader. Jag har i egenskap av ledamot i en expropriationsnämnd varit med om dylik expropriation ett par gånger. Det är ytterst sällan den lagen har måst tillgripas. I ett par fall har det dock måst ske, därför att nägra jordägare, som skulle släppa till jord, begärde så pass orimliga priser: att man inte kunde stå till svars inför kommittententerna med att hava betalat sa höga priser. Då tillgreps expropriation, och man var allmänt belåten med att detta instrument fanns för erhållandet av jorden till skäligt pris. Man betalade visst inte i underkänt, ty man var ganska försiktig att inte värdesätta den jord man behövde alltför lågt. Så blir det säkert också på detta område, när
