Onsdagen den 13 maj 1942. Nr 18. 81
- re erin ens och riksda ens arbets örhållanden. (Forts)
lqlqårr azalmåln! Jag hyser:ll skyldigfrespekt för ett utskott, som varit i det närmaste enhälligt, men under dagens lopp liar jag vid samtal med åtskilliga-ledamöter av kammaren funnit, att det är många, som känna olust inför det, som här föreslås, och jag har därför tyckt det icke vara oriktigt, attdenna mening, som för övrigt gjort sig mycket starkt gällande även i andra kammaren, komme till uttryck också i denna kammare. Beklagligtvis är reservanten, herr Härdin,- av sjukdom förhindrad att närvara, och därför har jag tillåtit mig att gripa till ordet. - -
Det här projektet om åstadkommande av en filmning av- regering och riksdag har motiverats särskilt med att man därigenom vill bidraga till ökandet av den politiska bildningen. Man har funnit, att intresset för regering och riksdag och det politiska livet och allt vad till statskunskapen hörer är alltför klent både i skolorna och inom bildningsrörelsen. Då känner man sig stå i samklang med nutidens strävanden till folkberedskap, när man vill hjälpa upp bristen genom åstadïkommande aven sådan film. - - - -
Nu vill jag säga för det första, att ingen torde kunna betvivla m-1tt livliga intresse för populariseringen av just sådana här ämnen. Jag har tillräckligt mycket varit verksam på den fronten för att bh trodd på min försäkran därutinnan. Men jag är livligt övertygad om att vad man här föreslår inte är av något värde ur den politiska bildningens synpunkt. Det bidrager sannerligen icke, så som det heter i ett av yttrandena, till att »bibringa den enskilda medborgaren vederhäftiga insikter i de styrande organens funktioner och arbetsmetoder».
Man har ju två vägar att gå, ifall man vill åstadkomma den åsyftade filmningen. Antingen gör man någonting, som får ett tycke av arrangemang, av teater, alltså tillrättalagt just för en filmning. Eller också strävar man till att filina livet sådant det verkligen är. Ingendera av de linjerna kan vlara tilltalande.
V ad beträffar den första vägen, den att åstadkomma teater, uppvisning, arrangemang, så är att säga, -att den medför en förfalskning av verkligheten. Den innebär att visa folk någonting annat än det, som verkligen försiggår. Den innebär, att var och en, som har suttit här på kammarens läktare och lyssnat till våra förhandlingar, kan tala om för filmens åskådare: ja, så där har man arrangerat för att visa sig för svenska folket, men på det viset går det aldrig till. Det blir också en förfalskning såtillvida, att jag inte kan tänka mig annat än att man- då skall ordna - det skall nämligen bli en talfilm - med några sorts arrangerade anföranden, som skola passa in i den trånga ram, som en film kan erbjuda. Det blir tillrättalagcla, förfalskade, förytligade anföi-anden, som komma att giva den insiktsfulle åhöraren ett ganska dåligt intryck av hur man resonerar här i vår riksdag.
En annan möjlighet är som sagt den att verkligen försöka taga livet sådant det är, alltså fotografera kaminaren sådian den för närvarande ser ut och taga anförandena här sådana de faktiskt hållas i denna kammare. Ja, då vill jag säga, att då blir det hela ogripbarft. Då kan nian få med några brottstycken av några an-föranden, men brottstycken som giva åhöraren en ytterligt ofullständig bild av det liela. Man kommer oerhört långt från det ideal, som är uppställt här i något av yttrandena: att »följa ärendenas gång genom de olika myndigheterna» Man ser liksoin för sig hur den, som har fört dessa ord till papperet, har tänkt på likheten med en iiidustriell process, där vi ju kunna få se, hur varan kommer från den ena maskinen till den andra.
Men härtill kommer naturligtvis framförallt, att vi kunna något hesitera, huruvida det är lämpligt, att kammaren visar sig inför allmänheten sådan som den här framträder. Kammarens ledamöter ha kanske tålamod att höra
Första kammareøis protokoll 191,2. Nr 18, 6
