26 Nr 15. Onsdagen den 22 april 1942.
Kristidstillägg åt statliga befattningshavare m. m. (Forte) för kristilläggens bestämmande för tiden efter utgången av första kvartalet 1943;
lii. att motionerna li: 180 och li: 268 - motionen li: 180 i vad den avser kristillägg - i de delar de icke behandlats under li. här ovan, icke må vinna riksdagens bifall."
Herr Anderson, Axel lvar: Herr talman! Statsutskottet har i detta utlåtande behandlat dels Kungl. Maj:ts proposition om kristilläggens utformning, dels några i ämnet väckta motioner. I huvudfrågan har utskottet tillstyrkt riksdagen att godkänna den överenskommelse som vid förhandlingar mellan statsmakterna och statstjänstemännens organisationer träffats angående kristilläggens utformning. Beträffande kristilläggsunderlaget har emellertid utskottet tillmötesgått de motionsvis framförda förslagen om vissa modifikationer. Utskottet har nämligen tillstyrkt en skrivelse med begäran om utredning angående en sänkning av kristilläggsunderlagets maximibelopp. Motiveringen för detta ståndpunktstagande från utskottets sida är mycket knapphändig. Den består endast i ett uttalande »att man i fråga om kompensation för av krisläget föranledd ökning i levnadskostnaderna har anledning taga hänsyn till graden av vederbörandes förmåga att bära ökningen genom sänkning av levnadsstan- darden». Utskottet menar tydligen att de högre tjänstemännen ha en förmåga att bära en sådan sänkning av levnadsstandarden som gör det möjligt för statsmakterna att företaga en sänkning av kristilläggsunderlagets maximibelopp.
Nu förhåller det sig, såsom kammaren erinrar sig, på det sättet att det under en följd av år har existerat och fortfarande existerar en maximering av kristilläggen, därigenom att kristillägg icke får beräknas å den del av månadslönen som överstiger 900 kronor. Redan tidigare ha erinringar framställts mot denna maximering. Man har påpekat att den innebär ett tillbakasättande av de högre tjänstemännen som är sakligt omotiverat. Ur statsfinansiell synpunkt har denna bestämmelse icke någon större betydelse. Samma omdöme kan med ännu större rätt fällas om det förslag som här tillstyrkes från utskottets sida, nämligen en ytterligare nedskärning av det maximibelopp på vilket rörligt tillägg skall få utgå. Utskottet säger självt att en sådan åtgärd, som enligt utskottets mening bör vidtagas, icke får »givas den innebörden, att minskning inträder i utgående löneförmåner". Här gäller således att konstruera något slags spärr, en av dessa mycket moderna spärrar som vi nu skola dragas med på alla områden, både på skattelagstiftningens område och på andra områden. Genom denna spärr skall man se till att inte någon minskning sker i nu utgående löneförmåner. Det innebär en ytterligare reducering av den besparing som skulle kunna åstadkommas genom en sänkning av underlagets maximibelopp. Men såsom argument mot den kritik, som kan riktas mot den föreslagna anordningen, är denna spärr ganska värdelös. Förslaget innebär ju i själva verket att en tjänsteman som på grund av befordran eller ökad ålder blir uppflyttad i en högre lönegrupp eller löneklass genast får vidkännas följderna av denna ytterligare sänkning av kristilläggsunderlagets maximibelopp.
Jag kan inte finna annat än att detta är ett nålsting mot de högre tjänstemännen. När det här uppenbarligen rör sig om ytterligt små besparingar för statskassan men om en för många av de högre tjänstemännen kännbar reducering av laristilläggen, kommer detta att uppfattas som ett nytt bevis för den underskattning av den högre kvalificerade ämbetsmannakåren, varpå vi tyvärr fått åtskilliga belägg i den svenska riksdagen under de gångna åren. Jag kan inte se att detta är någonting annat än en eftergift åt en vulgär opinion som riksdagen inte borde taga någon hänsyn till. Jag anser att det är ett utomordentligt stort statsintresse att vi icke deklassera de högre
